Varning för äckligt inlägg.
Varning för äckligt inlägg. Återresan var bara en halvtimme försenad, denna gång hade vi inte lika vassa biljetter som på ditresan. Tåget rullade efter 19 så det var lite tid att sysselsätta sig med innan man kunde/skulle sova.
Hade ingen läslampa heller men försökte tillgodogöra mig ljuset som sipprade in till min sovbrits (som sen gav sömnbrist). Jag läser boken Shantaram som är en tegelsten på 900 sidor om Indien och främst Mumbai. Typiskt mig att ligga och skratta högt för att jag inte kan hålla mig när det händer roliga saker i boken. Jag försökte verkligen hålla mig... Mamma vet nog precis vad jag menar, hon brukar också kunna skratta högt av böcker. När man inte "får" och "ska" skratta.
Sedan pratade jag med en dam bredvid min sovbrits i en halvtimme och vi jämförde Sverige och Indien. Det är det som är det bästa med tågresande, man får chansen att träffa så många olika typer av människor. Det är viktigt att ta chansen att göra det också. Vart alla är på väg, vad dom bär på för historier och hemligheter. Man kan alltid dela erfarenheter emellan och ta till sig kunskap. Det är bättre än alla guideböcker i världen tillsammans.
Nu till det lite mindre glamorösa. Vi for ganska tidigt från Palolem, så vi åt en väldigt sen lunch som middag. Jag var lite orolig att jag skulle bli svinhungrig senare. Resten av tågresan bestod dock av näringsrik diet bestående av de andra indiska medpassagerarnas FISAR! Det skets högt och lågt och fy faaan, det var ett helt "all you can eat-smörgåsbord" av mökar. Dog lite av fniss där i min ensamhet, på britsen, först av boken sen av det komiska att befinna mig i en gaskammare i 9 timmar. Låg dessutom lite högre upp och så vitt jag vet så stiger värme.... Inte ett dugg orolig att jag inte skulle bli hungrig på hela natten.
Hemma och välbehållen, endast med lite förstörda lukt- och smaksinnen.
Ha det MÖKet bra där hemma nu! :) Kram
