Luftföroreningar och koftor.
Idag hade vi en sak planerat. En enda. Det var att åka med Jesal till polisstationen för att registrera oss här i Indien. När vi kommer säger hon, inte helt oväntat, att "neej idag går det inte, men imorn, samma tid". Jag är glad att vi inte har så många lektioner just nu för allt tar verkligen så mycket mer tid än väntat.
Istället hoppade vi in i en taxi, denna gång i sällskap av inga mindre än oss själva, vårt fantastiska lokalsinne och den sköna mixen av att tala flytande hindi efter åratal av språkstudier. Eller vänta nu...
Indien är ett land där en hel del människor pratar engelska. Men.. Utöver det finns det 22 språk, vad vi har förstått. Tyvärr är det oftast bara de som fått chansen att gå i skolan som talar engelska eftersom det är det officiella undervisningsspråket. Nu till poängen: Ingen taxichaufför pratar engelska.
Ändå lyckades vi ta oss från A till B, och sedan tillbaka till A både helskinnade och med hedern i behåll. B var i detta fall en Vodafonebutik där vi skulle fixa våra SIM-kort. Jag skojar inte när jag säger att det behövdes mer papper för att fixa ett SIM-kort än för att fixa visum. Och för att få visumet frågar dom till och med vad ens föräldrar har för yrken och vilket toapapper dom använder och om dom har mjölk i kaffet. Nästan.
Det gick ändå relativt smidigt och nu har vi våra indiska nummer som strax kommer att aktiveras. Det kommer kännas lite mer okej att fara runt och upptäcka Mumbai om man vet att man bara kan ringa en livlina eller fråga publiken om vägen (dvs en av tjejerna vi bor med) eller om man hamnar i någon jobbig situation. Jag är stolt över oss! Snart ger vi oss ut på lite längre äventyr, dock fortfarande med lördagens motorhaveri mitt på motorväg i nowhere-to-escape-anda malandes i mitt undermedvetna.
Det är lite svårt att sova för min del. Jag har ju svårt att sova hemma redan som det är, men här, trots att jag har öronproppar så går det inte riktigt att skärma av ljudet. Det värsta är inte gatan, kvällarna är väldigt lugna från tutor och trafik. Det värsta är huset i sig. Fläkten, AC, dörrar och alla andra studenter, hundar som skäller osv. Fast värst är faktiskt våran purifier, den som gör vattnet drickbart. Den spelar ofrivilliga morsekoder i piiip-pip-piip-format. Piiiiiiip. Bruuuuuuum. Piiiiiip. Pip. Brumbruuum. Diisch. Kluckkluck. Piiiip. Hela natten lång.
Men detta har jag bestämt är en del av min terapi här i Indien. Tålamod. Hitta lugnet. Skärma av störande ljud. Andas. Sånt som jag ju är så brutalt dålig på hemma. Så jag är TACKSAM för att jag får möjlighet till extra mycket utmaning i och med denna fantastiska vattenomvandlare. (Det är väl en inställningsfråga, eller hur? Är jag ute och cyklar?)
I övrigt tränar vi varje dag på morgonen. Nu har det blivit löpbandet i 30-45 minuter och lite kompletterade funktionsträning. Får se hur jag kommer att lägga upp träningen när vi kommit in i vårt schema lite bättre.
Jag har en affärsidé... Att man borde ha som telefonkiosker överallt där man kan betalat 50 rupier och få andas frisk svensk skogsluft i mask i 10 minuter. Vi har inte sett himlen sedan vi kom och det kliar i ögonen hela tiden på grund av alla luftföroreningar. Fram med intresseblocken och intressepennorna: Snoret är kolsvart när man snyter sig. Yum! Någon sa till mig igår att det var att likna med att röka 11 paket cigaretter, att bo här EN dag och andas luften. Renlevnadsmänniskan i mig dog lite.
Vi fortsätter att äta gudomlig mat. Jag kommer inte sluta tjata om detta. För det mesta är inga menyer på engelska så vi pekar glatt och får in det vi får in helt enkelt. Det är väldigt roliga namn på maten ibland så internskämten får mycket substans. Med namn som Kofta, Madras, Paper och Dosa kan mycket bli kul. Typ som när servitören spillde Kofta på Emmy var ju det tur att hon fick en kofta på sig, utifall hon frös. Jaaa, jag vet. Nu hör jag era djupa suckar ända hit.
God natt!
Istället hoppade vi in i en taxi, denna gång i sällskap av inga mindre än oss själva, vårt fantastiska lokalsinne och den sköna mixen av att tala flytande hindi efter åratal av språkstudier. Eller vänta nu...
Indien är ett land där en hel del människor pratar engelska. Men.. Utöver det finns det 22 språk, vad vi har förstått. Tyvärr är det oftast bara de som fått chansen att gå i skolan som talar engelska eftersom det är det officiella undervisningsspråket. Nu till poängen: Ingen taxichaufför pratar engelska.
Ändå lyckades vi ta oss från A till B, och sedan tillbaka till A både helskinnade och med hedern i behåll. B var i detta fall en Vodafonebutik där vi skulle fixa våra SIM-kort. Jag skojar inte när jag säger att det behövdes mer papper för att fixa ett SIM-kort än för att fixa visum. Och för att få visumet frågar dom till och med vad ens föräldrar har för yrken och vilket toapapper dom använder och om dom har mjölk i kaffet. Nästan.
Det gick ändå relativt smidigt och nu har vi våra indiska nummer som strax kommer att aktiveras. Det kommer kännas lite mer okej att fara runt och upptäcka Mumbai om man vet att man bara kan ringa en livlina eller fråga publiken om vägen (dvs en av tjejerna vi bor med) eller om man hamnar i någon jobbig situation. Jag är stolt över oss! Snart ger vi oss ut på lite längre äventyr, dock fortfarande med lördagens motorhaveri mitt på motorväg i nowhere-to-escape-anda malandes i mitt undermedvetna.
Det är lite svårt att sova för min del. Jag har ju svårt att sova hemma redan som det är, men här, trots att jag har öronproppar så går det inte riktigt att skärma av ljudet. Det värsta är inte gatan, kvällarna är väldigt lugna från tutor och trafik. Det värsta är huset i sig. Fläkten, AC, dörrar och alla andra studenter, hundar som skäller osv. Fast värst är faktiskt våran purifier, den som gör vattnet drickbart. Den spelar ofrivilliga morsekoder i piiip-pip-piip-format. Piiiiiiip. Bruuuuuuum. Piiiiiip. Pip. Brumbruuum. Diisch. Kluckkluck. Piiiip. Hela natten lång.
Men detta har jag bestämt är en del av min terapi här i Indien. Tålamod. Hitta lugnet. Skärma av störande ljud. Andas. Sånt som jag ju är så brutalt dålig på hemma. Så jag är TACKSAM för att jag får möjlighet till extra mycket utmaning i och med denna fantastiska vattenomvandlare. (Det är väl en inställningsfråga, eller hur? Är jag ute och cyklar?)
I övrigt tränar vi varje dag på morgonen. Nu har det blivit löpbandet i 30-45 minuter och lite kompletterade funktionsträning. Får se hur jag kommer att lägga upp träningen när vi kommit in i vårt schema lite bättre.
Jag har en affärsidé... Att man borde ha som telefonkiosker överallt där man kan betalat 50 rupier och få andas frisk svensk skogsluft i mask i 10 minuter. Vi har inte sett himlen sedan vi kom och det kliar i ögonen hela tiden på grund av alla luftföroreningar. Fram med intresseblocken och intressepennorna: Snoret är kolsvart när man snyter sig. Yum! Någon sa till mig igår att det var att likna med att röka 11 paket cigaretter, att bo här EN dag och andas luften. Renlevnadsmänniskan i mig dog lite.
Vi fortsätter att äta gudomlig mat. Jag kommer inte sluta tjata om detta. För det mesta är inga menyer på engelska så vi pekar glatt och får in det vi får in helt enkelt. Det är väldigt roliga namn på maten ibland så internskämten får mycket substans. Med namn som Kofta, Madras, Paper och Dosa kan mycket bli kul. Typ som när servitören spillde Kofta på Emmy var ju det tur att hon fick en kofta på sig, utifall hon frös. Jaaa, jag vet. Nu hör jag era djupa suckar ända hit.
God natt!
