Modell för en dag?!
Apropå bekvämlighetszon... Jajjemäm. I fredags blev vi tillfrågade att gå modeller på en modevisning i anknytning till en filmpremiär på en stor shoppinggalleria. Vi åkte från skolan lite före 11. Vi satt fast i rusningstrafik i över en timme och temperaturen låg på 33 grader och utan AC i taxin och kom tillbaka nu på kvällen vid sju, så det var en lång dag i indiska mått.
Vi fick knappt veta någonting innan vi åkte och knappt när vi var där heller. Det var jag, Emmy, tre andra indiska tjejer och fyra indiska killar. Av någon anledning vi inte riktigt förstod så fick vi inte under några omständigheter säga att vi var studenter, vi skulle säga att vi var svenska professionella modeller. (Förmodligen för att det verkade proffsigare så från arrangörernas håll).
Jag blev tilldelad western-teen-style-look så jag hade neongrönt och rosaprickit och stora lockar. Sminkad med flera tjocka lager hemskt smink och accessorer till en gräns att jag kände mig som en julgran. I höga klackar drog vi av några rundor på catwalken bredvid vår tilldelade killmodell för stunden, framför pressfotografer och publik och sedan gick skådespelarna till filmen (tydligen kända och "barasåååååsnygga") upp på scenen och blev intervjuade och fotograferade. Jag varnar redan nu för hur hemsk min outfit är. Det är ett indiskt klädmärke och deras sommarkollektion.
Alltså jag doooog innombords av nervositet och jag skakade så mycket att det nog hade varit en 8 på Ritcherskalan om rätt mätinstrument funnits till hands. En fot framför den andra. Andas. Le inte. Stanna. Posera. Håll posen. Vänd om. Ena foten framför den andra. Synka stegen med killmodellen. Ramla inte. Le inte. Sluta skaka som en rädd hare. Stanna. Posera. Landa på fast mark, pusta ut. Inse att det bara var genrep. Skaka ännu mer. Göra om det igen framför ännu fler.
Tur var att strålkastarna lös så starkt att jag inte såg någon i publiken. Jahapp nu har man testat på det också! Jag tror jag lämnar detta yrke åt mina mer långbenta medmänniskor som kan sväva graciöst över catwalken och som inte ler med mungiporna till öronsnibbarna så fort som blir nervösa.
Både jag och Emmy frågade oss själva flera gånger hur vi hamnat där. Det är lite så det går till i Indien, man planerar inget men det händer mycket. Och vi har dessutom sagt att vi ska säga ja till allt vi blir tillfrågade (inom rimliga gränser). För då får vi ut det maximala av denna resa plus att vi verkligen tar oss ur bekvämlighetszonen!
