En helt "vanlig" lördag
Igår var det lördag och vi hade inga lektioner. Först var vi ändå i skolan för att fixa diverse papper och äntligen fick vi träffa vår kontaktperson Jesal som verkar ha lite bättre koll på vad som försigår. Som vanligt fick vi träna vårat tålamod och minuter blev till timmar.
Runt lunch for jag, Emmy och Lea med pendeltåget in till CST som är stationen där Slumdog Millionaire spelades in, där dom dansar på slutet. Nu lyckades vi pricka in att inte åka under rusningstrafik och det tror jag både jag och Emmy tackade en utav de 2 miljoner gudarna för. Väl framme så tog vi en liten promenad på 30 minuter där vi strosade igenom massa gatustånd, små och stora affärer och såklart människor och trafik överallt. Sedan var vi framme vid Gateway of India (ett byggnadsmonument som en triumfbåge, 26 m hög). Här var det mycket turister och lite jobbiga försäljare och några kom fram och frågade om de kunde få ta kort med oss två exotiska svenskor och en exotisk tyska.
Därefter gick vi till närliggande Taj Mahal Hotel. Denna enorma byggnad av lyx har en säkerhet som kan jämföras med Alcatraz, men för västerlänningar var det bara att tåga in (via metalldetektor och väskscanning först då, såklart). Där inne var det små butiker som Gucci och några väldigt fina restauranger. Vi lånade toaletten och sedan begav vi oss ut i vimlet igen.
Vi gick på Colaba Causeway, en känd gata med en del turister, mycket marknadsstånd och mycket butiker. Där ligger även Mumbais kändaste café, Leopold. Jag fick en bok av mamma som heter Shantaram, vilken handlar om Mumbai och där beskrivs detta café ofta. Vi tog en uppfriskande fika innan vi tåg en taxi tillbaka till CST (Stationen). Därifrån skulle vi ta tåget tillbaka till Matunga, området där vi bor. Här jobbas det på lördagar också, precis som vilken dag som helst, så självklart hamnar vi MITT I RUSNINGSTRAFIK, värre än den vi var med om dagen innan. På golvet sitter det tre gatupojkar och sniffar lim, med tomma blickar och en kvinna ammar sitt barn stående som kissar på sig och kvinnorna armbågar och hetsar. Det är djungelns lag som gäller. Men mitt i denna hets så finns det så många vänliga själar. Dom envisades om att jag skulle ha en sittplats och erbjöd flera gånger. Många är nyfikna och pratglada och andra glor eller fnissar. Det är svårt att försöka hålla koll på alla runt omkring och det är klart man är rädd om sin väska. Jag har fått träna min bakteriefobi eftersom man står som packade sillar och det hostas hejvilt överallt.
Ändå älskar jag att iaktta människorna runt mig på tåget. Många indiska kvinnor är så vackra med fina drag och alla har så fina kläder och utsmyckningar. Ibland passerar försäljare igenom det redan så smockade tåget. Tillslut plöjde vi oss ut genom tåget på vår station, också denna gång med full hockeyutrustningskänsla. Lea skrattade lite ursäktande och sa att det inte riktigt var meningen att skrämma oss så här mycket på så kort tid.
På kvällen svidade vi om till lite stiligare kläder. Vi skulle möta upp en tjej som Lea känner från Tyskland som är här och volontärar för gatupojkar som ofta är drogberoende och traumatiserade. Vi beställde in allt möjligt från menyn och det var sååå gott. Dock tyckte varken min eller Emmys mage detsamma. Därefter tog vi en taxi till Marine Drive, en 4 km lång Boulevard i södra Mumbai. Som namnet säger så är det vid vattnet. På vägen dit händer dock det värsta. Taxin som vi fyra sitter ihoptryckta i börjar ryka och går sönder. Inte var som helst utan MITT PÅ MOTORVÄGEN, precis vid en böj. Här finns inga väggrenar att köra till sidan vid. När Lea börjar bli asnervös så känner jag lite lätt panik. Vad gör vi nu?! Chaffören kan inte engelska heller. Bilarna svoschar förbi i hög hastghet och han står där mitt i vägen och försöker laga. Tillslut smäller han igen motorhuven och vi puttrar därifrån. Knäpptyst i bilen. Väl framme traskar vi runt en stund och tar lite foton. Kikar på Mumbais skyline innan Leas indiske vän möter upp oss.
Det var ett release party för Yacht Week som ska lanseras i Indien. Så det var full med asrika indier där i loungen och så vi då. Intressant här var att alla hade kort-kort och skyhöga klackar. Så ovanligt att se när alla andra på gatorna täcker härligheten med diverse textiler. Tydligen så är det en helt annan värld för dem. De tar privatchaffören var de än ska och vistas aldrig ute på vanliga gatan som vanliga dödliga. Därför kan de gå klädda så, för att ingen ser dem och tar illa upp. Det var kul och intressant att se. Vi hade lite ont i magen från middagen så vi blev inte jättelångvariga.
Imorse var lektionen inställd så vi drog och trände istället. Nu ska vi vänta hela dagen på en servicekille som ska fixa Wifi här så att vi kanske kan använda våra mobiler och paddor, eftersom vi inte får använda det i skolan.
