Väggat?
Dagens asgarv inträffade här på Matunga Girls Hostel när vi sitter i våra sängar som även extraknäcker som soffor/stolar/bord/skrivbord. Emmy lutar sig mot väggen för att sedan bege sig mot duschen. På vägen dit upptäcker hon att hon dragit med sig en bit av väggen som sitter fastklistrad på hennes rygg.
Det kanske är svårt att förklara det komiska i detta. Men hela stället är verkligen fallfärdigt. Och då bor vi ändå ganska lyxigt jämfört med många andra. Så fort jag råkar nudda väggen så rasar det stora bitar av gips eller målarfärg och dammet är ett faktum överallt.
Jag har ju även levt med hårfobi ganska många år av mitt liv. Kroppsbehåring har jag upplevt vidrigt men något som är ännu vidrigare är mörka hårstrån utan identifierad donator. Värst är ju såklart när det blir jackpot i mat. Men som så mycket annat här i Indien har även denna fobi bleknat. Dels på grund av att det är svarta, långa hårstrån överallt där vi bor. Vi hittar dem innanför kläderna, i maten, i sängen och på vår nydiskade disk. Det mest beundranssvärda är när man har duschat i tio minuter och ÄNDÅ hittar någon annans svarta hårstrån på sin kropp, direkt när man kommit ur duschen.
Vi är båda så härdade att vi inte kan förstå det själva. Jag reagerar inte ens när jag får hår i maten på restauranger, inte heller när någon nyser mig i ansiktet. Emmy överlever trängsel förvånansvärt bra, trots att hon hemma knappt kan gå på systemet en fredag. Man måste nog bli lite avtrubbad för att klara tre månader här. Ta allt för vad det är och förstå att världen inte går under. Det har verkligen varit så att det som inte dödar härdar.
Kram!
