Det är lustigt med tiden och hur vi uppfattar den. Jag läste en grej här om dagen där det stor såhär:
Vad är tid?
Hur lång tid är tio år?
Fråga paret som nyligen skilt sig.
Hur lång tid är tre år?
Fråga en nybliven student.
Hur lång tid är ett år?
Fråga eleven som måste gå om nian.
Hur lång tid är en månad?
Fråga mamman till en för tidigt född baby.
Hur lång tid är en vecka?
Fråga chefsredaktören på en veckotidning.
Hur lång tid är en timme?
Fråga de förälskade som väntar på att träffas.
Hur lång tid är en minut?
Fråga den som just missade tåget, flyget eller bussen.
Hur lång tid är en sekund?
Fråga den som överlevt en olycka.
Hur lång tid är en hundradels sekund?
Fråga den som tagit silver i OS.
Vad kommer upp för tankar i era huvuden av detta? Kanske hur viktigt det är att ta vara på varje ögonblick och leva fullt ut? Kanske hur olika man uppfattar tid beroende på i vilken situation i livet vi befinner oss?
Människan är ju byggd att uppfatta tiden som en tidspil. Med dåtid, nutid och framtid. Vi går runt med ångest för det som varit och oroar oss för det som komma skall och glömmer så klart bort det viktigaste som finns, det enda vi kan påverka och förstå och verka i. Nuet. I nuet kan man göra upp med sitt förflutna och förlåta sig själv och andra, frigöra sig från det eftersom det ändå är passerat. Släppa lasten. Vara tacksam för alla insikter och möten och alla motgångar som gjort en stark. Men det värsta man kan göra är att gå och ha dåligt samvete och ångest över det som varit, för det påverkar nuet. Släpp det. Det har passerat.
I nuet kan man hela tiden ta små beslut och bestämma riktning inför framtiden. Livsförändringar börjar här och nu, inte i framtiden, på måndag eller efter sommaren. Då ljuger vi för oss själva. Det är bara i nuet vi har någon form av påverkan över våra liv.
Precis som ovan skrivet så är tiden något som tolkas olika beroende på situation. Jag försöker själv förstå vad denna tid här i Indien inneburit för mig. Rent tidsmässigt är det alltså:
Torsdag 17 Januari 2013
till torsdag 2 Maj 2013
106 dagar.
Eller 3 månader, 16 dagar.
Eller 9,158,400 sekunder.
Eller 152,640 minuter
Eller 2544 timmar.
Eller 15 weeks.
När jag nämner för nära och kära hemma att jag snart kommer hem säger alla väldigt liknande saker, "oj vad tiden går fort! Är det redan dags?" För livet hemma har ju flytit på som vanligt och man kanske aldrig ironiskt nog sätter sig ner och funderar över tiden. Man observerar den passivt och istället för att värdesätta varje minut kanske man hela tiden går och väntar på något. Jag har ju själv varit just där. Vad väntar vi på egentligen? På att bli äldre? Och när vi är äldre vill vi bli yngre. "Sen ska jag göra det jag alltid drömt om. När jag är pensionär ska jag resa. När barnen flyttat ut ska jag ägna mig åt min hobby. Sen ska jag läsa den där boken." Vi ljuger för oss själva. Jag gör det också. Jag måste sluta.
För mig och Emmy har 3,5 månader gått fort i den bemärkelsen att vi upplevt mycket som är svårt att smälta, men långsamt eftersom det känns som en hel livstid sedan jag låg på en strand på Bali, där vår resa började. På 3,5 månad hemma är det mesta säkert som vanligt, medan 3,5 månad borta har inneburit upplevelser som förändrat mig på djupet. Kanske kommer det inte märkas av när jag själv faller in i hjulet hemma, men jag själv kommer känna det.
Det är så viktigt att följa sina drömmar, att ägna sig åt det som man anser viktigt och som skapar värde i ens liv. Att få hålla på med det som gör att man känner sig levande och entusiastisk. Det är svårt när man blir slav under sina egna rutiner och måsten. Men det är faktiskt vi själva och inga andra som skapar dessa. Tänk efter så är det så.
Som vanligt kommer jag i någon slags skrivtrans, men det finns så mycket tankar som vill ut, Som jag själv förstår bättre när jag skriver ner dom. Ta hand om er mina fina! Ses om två veckor eller så ;)
