Indien - landet som förändrar hela din världsbild.

Va? Är det på riktigt? Känslan är närmast obeskrivlig. När jag hade lämnat in den sista tentan, Market Research, idag på Welingkar så var min första impuls att göra en kullerbytta ut genom dörren. Glädjen sprudlade i hela kroppen. Men lättnad var den mest påtagliga känslan.

 

Det är ju bara några prov tänker ni kanske. Men nej. Faktum är att det inte ens är det jag menar, eller det som framkallar känslorna. Vi hade så många motgångar bara, i hela 1,5 år var vi osäkra på om vi ens skulle komma iväg. När det känns som om hela universum jobbar emot och inte för. Då blir man lite fundersam och undrar om det kanske kommer hända något obehagligt bara för att man kanske kämpar emot vissa krafter. Några av er kanske har varit med om det. Ödet, intuitionen - kalla det var du vill beroende på vad du tror på, men så kändes det i alla fall.

 

Inte ens när planet landat i Mumbai pustade vi ut. Vi vågade liksom inte hoppas på något, för att slippa li besvikna. När vi satt, första dagen i skolbänken, då andades vi ut. Nuärvitamefanhär. It is happening. It is real.

 

Och från och till har det varit en rejäl utmaning. Tillvaron är långt ifrån det jag är van vid och dagliga kulturkrockar är ett faktum. Tålamodet har fått sig både en och två törnar. Vissa föreläsningar har jag tänk "hur i helvete ska jag klara detta - jag fattar noll?!". Ibland har vissa lärare pratat hindi på halva lektionen, andra gånger har ämnet varit svårt och utan förkunskaper näst intill omöjligt att ta till sig. I början var den indiska dialekten ruskigt svårförstådd. En tre timmars lång föreläsning var lika påfrestande som ett ultramarathonlopp eftersom vi var tvungna att fokusera på varje ord för att höra och förstå. Vi var helt slut i hjärnan efter varje lektion i början.

 

Men precis som alla nya saker och utmaningar är det tufft i början. Alla vinglar till ibland och faller, speciellt när man står på ostadig mark utanför sin bekvämlighetszon. När man cyklar i uppförsbacke och den absolut trögaste växeln verkar ha fastnat, när man får ta i allt vad man har för att komma framåt. Men man ger sig inte. Man fortsätter lite till, några meter i taget. Tillslut ser man toppen. Man pustar ut när man kommer upp, torkar svetten från pannan och står där och beundrar sig själv och utsikten. Men det som Indien har gett mig är inte utsikten därifrån toppen. Nej. Det kan liknas vid att jag satte mig på cykeln igen, tog sats mot nedförsbacken och lät cykeln ta fart av sig själv. Jag drog upp fötterna från tramporna, släppte styret och bara sveptes med. Det enda jag behövde var ett öppet sinne. Omgivningen och intrycken susade förbi i väldig fart och aldrig, aldrig har jag känt mig mer levande. Aldrig har jag fått uppleva så mycket på så kort tid.

 

Det sista orosmolnet har ju såklart varit våra final exams. Vilken nivå, om vi tagit till oss nån kunskap osv...

 

Och därför, just därför kände jag en sån enorm lättnad efter sista provet. Det har känts bra på nästan alla delar under veckan och vi har gjort det vi kunnat. Nu ligger bollen i någon annans händer om vi klarat oss eller ej. Men jag är faktiskt inte ett dugg orolig, för jag kan inte påverka mer. Jag har gjort mitt, och jag tänker istället vara nöjd och glad över vår vistelse här. Skolan är bara en liten del. Oavsett vad ett betyg visar på ett papper har jag varit med om saker som jag aldrig skulle kunnat läsa mig till. Och det var värt alla motgångar i världen innan avresa för att få vara med om detta. Och förmodligen uppskattar vi det bara ännu mer i kontrast. Jag är en mycket lyckligt lottad tjej. Det är med en glädjetår i ögonvrån som jag inser det och det är tråkigt att snart åka hem samtidigt som jag längtar efter er där hemma och att få ge er bamsekramar I mängder. Det är liksom dags nu, det känns i hela kroppen att jag är inställd på hemresa. Lite taggad och nervös faktiskt!