Blandade känslor sista natten, sista inlägget!
Nu är det kväll, jag har precis varit och ätit hejdåmiddag med två av våra grann-tjejer här från Girls Hostel. Vi käkade på samma ställe som vi åt vår första Indiska måltid, vid samma bord och samma maträtter, så det sluter cirkeln på denna fantastiska tid.
Det är sista natten här, eftersom morgondagens natt spenderas på flygplatsen då vi flyger sent på natten/tidigt på morgonen. Det är alltså sista natten på denna urusla brits till säng.
Det är med blandade känslor. Glädje, pirr, saknad, längtan, sorg, förvirring. Allt samtidigt och lite till.
Jag kommer inte sakna:
- sängen som gett mig domningar varje natt i axlar, nacke, skinkor, svank och fingrar.
- att sova med öronproppar för att det är så mkt ljud och att våra medboende har förfärliga znooze-vanor (3 timmar varje morgon)
- att sova med ögonbindel för att folk inte släcker lampan i korridoren och den lyser rätt in vid våra sängar
- att stå och vänta vid en vattenrenare varje gång jag ska ta vatten och det tar fem minuter att fylla upp en 50cl flaska. Tur att vi inte festat så mkt och jag aldrig varit bakis här. Då hade man dött av törst när det dammar i käften.
- att ofrivilligt röka två ciggpaket om dagen! Yes, luften i Mumbai motsvarar det. Så smutsigt är det.
- att fem stycken indier står runt mig i ring och glor och stör när jag försöker träna och räknar mina reps.
- att städerskan på gymmet ska putsa exakt den maskinen som vi använder med en smutsig, sunkig trasa varje dag, slår aldrig fel. Man halkar även omkring i moppvattnet när man gör utfallssteg.
- rengöringsmedlet som används flitigt överallt i Mumbai av städpersonal, samma frätande lukt överallt, som borrar in sig i porerna och biter sig fast i textil. Alla kläder vi har luktar så nu. Det är så starkt så det ska dölja den annars lite småruttna lukten av döda räkor. Lukten är identisk med pissoar-tabletter, ni vet dom där blåa och vita.
- att bli sönderglodd var man än går. Jag kommer komma hem och kunna gå runt med både mat mellan tänderna, snor i näsan och fläckar i rumpan utan att ha något som helst problem med att någon gluttar.
- att vara konstant kletig och klibbig av värmen. Svettfläckar, muschesvett och droppande knäveck är vardagsmat.
- att det rasar murbruk lite då och då när man nuddar väggar eller att det kommer från taket och landar i håret, i kaffekoppen eller i handfatet.
- svarta, långa hårstrån från oidentifierad ägare ÖVERALLT. I min mat, i min säng, i mitt snabbkaffe, i mina skor, innanför mina trosor. WTF?!
- att hoppa hinderbana till skolan mellan folk som ligger och sover på gatan (byggjobbare och chafförer), gatuhundar och stora blaffor med kobajs.
- att behöva vara hemma kl 23.00 varje kväll och skriva in mig i en loggbok och få ett kok stryk och en veckas utegångsförbud om jag kommer sent. Är jag 12 eller 24?
Listan på små bekvämligheter som fattas mig kan göras oändligt lång. Detta har dock bara bidragit till att jag kommer uppskatta saker ännu mer i framtiden som jag ibland tagit för givet hemma. Jag var dock rejält inställd på allt detta innan jag åkte. Och helt allvarligt så är det bara en del av upplevelsen och det skapar många roliga internskämt och skratt mellan mig och Emmy. Man blundar några extra sekunder och försvinner till sitt happy place. Speciellt när någon rapar mig i ansiktet på gatan.
Det jag kommer sakna är dock så otroligt mycket mer, och vissa saker kommer jag nog först förstå när jag kommer hem. Jag kommer sakna att sitta i en taxi i rusningstrafik och titta på folk (låter konstigt men jag älskar det), känna pulsen och rörelsen överallt, MATEN, människorna, de miljontals olika kulturerna, att inte se en droppe regn på tre månader, att få uppleva allt detta och samtidigt få högskolepoäng, att lära känna nya människor, att få lära mig stressa ner och träna yoga och meditation, att få tid att tänka och utvecklas som människa. Att njuta av livet och leva i nuet.
Men på torsdag händer något som slår allt och alla reseupplevelser i världen.. Att få träffa mina nära och kära och krama om er! Jag längtar så. Allt annat kan jag vara utan ett bra tag till, men inte er!
Jag vet att några lärare från MDH hittar hit ibland till bloggen så jag gör som Emmy och tackar så hjärtligt för att vi fick ett fint stipendium som har gjort att vi fått ut mycket mer av denna upplevelse än vad ett magert CSN hade gjort. Jag vill tacka alla som hjälpt mig med allt från flytt till moraliskt stöd och papper och intyg till Indien. Jättetack för kommentarer här och ni som följt mig på denna reseblogg. Det har betytt jättemycket att så många hört av sig regelbundet via Internet och iMessage, det har gjort allt så mycket lättare och det är kul att få dela med sig av tankar och upplevelser. Facebook har sina fördelar! Största tacket vill jag tillägna Sten Ekman som varit till enorm hjälp med alla möjliga saker inför och under Indienvistelsen. Utan dig hade vi nog inte kommit iväg. Hoppas att vi gjort MDH och inblandade stolta som studentambassadörer på Welingkar Institute of Management and Developmemt.
Detta får avrunda min reseblogg. Jag är otroligt tacksam för allt jag fått uppleva och jag kommer att bära med mig minnet av denna resa resten av mitt liv. Några extra små tack (hatar detta ifall jag glömmer någon men vill ändå..) Tack Emmy för att du stått ut med mig i 3,5 månader och för allt vi upplevt tillsammans. Tack Julius för att du kom och hälsade på och kryddade med lite lyx! Tack Maria för att du alltid varit ett sms bort när jag behövt dig! Tack Eric för regelbundet pepp och skratt och stöd! Tack farmor och farfar för att ni är så moderna så att vi kan Skypa och Facebooka så att ni känns närmare! Tack Hedan för att du får mig att känna mig delaktig och peppad till träning när jag kommer hem. Tack kusin-Malin för vår digitala vänskap, dina kommetarer och vår genuina förståelse för varandras upplevelser och utveckling, ska bli underbart att träffa dig om några veckor! Tack Lina för att du inspirerar mig och för att du är min äldsta och klokaste vän, oavsett vad. Tack Linda och P för att ni hållt ställningarna på Timmermansgatan! ;-) Stort tack till alla er andra som peppat och skrivit och som tror på mig, som jag längtar så efter att få träffa, ni betyder massor trots att jag inte rabblar namn.
Sist men inte minst (eventuellt kortast dock).. Tack mig själv för att jag tog chansen att åka, för att jag vågade och för att jag öppnade mitt sinne till max för att uppleva så mycket som möjligt.
Behöver jag säga detta en gång till?! Okej.. Får ni chansen - Åk hit! Gördetbara!
Hej då Indien, min nya kärlek! På återseende, det lovar jag! Jag älskar dig och kommer alltid göra det.
