Att leva i nuet
"Right here and now, you are beginning to wonder: is there really something wrong? Yes there is. But at this precise moment, you also realise that you can change your future by bringing the past into the present. Past and future only exist in our mind. The present moment, though, is outside of time, it is Eternity. In India they use the word "karma" for lack of any better term. But it is a concept that's rarely given a proper explanation. It isn't what you did in the past that will affect the present. It's what you do in the present that will redeem the past and thereby change the future."
Detta är hämtat ur en bok skriven av en av mina favoritförfattare, Paulo Coelho. Boken heter Aleph. Precis som så många av hans böcker så lämnar även denna bok många stunder av eftertanke. Jag njuter av varenda underbar mening och vill smaka på varje ord, på samma sätt som jag njuter av de första svenska jordgubbarna. Jag älskar när det känns som om en bok talar till en. När håren reser sig på armarna för att orden man just läst går rakt in i hjärtat och stannar där föralltid.
Om ni tyckte att jag var blödig innan jag åkte till Indien är det inget mot vad jag är nu. Jag har så mycket tid att tänka och reflektera här att det inte går att undkomma en närmare iakttagelse och reflektion av mitt Jag och det liv jag lever och tidigare levt. Och det leder till många olika känslor. Lyckligtvis mest positiva.
Jag har insett att jag ofta har bråttom. Jag vill att saker ska hända just nu och helst nyss. Framförallt har jag så många mål och viljor och drömmar som jag alla vill ska slå in nuuuuu. Drivkraft är ju en positiv egenskap medan tålamod är något som jag behöver skaffa mig en större dos av. Men det är inte bara där det ligger..
Om man hela tiden är på väg någonstans, till en ny plats eller till ett nytt mål... Hur ska man då kunna njuta av tillvaron? Det är ju som att köra olagligt och tokfort på livets motorcykel och få tunnelseende och missa allt viktigt som finns just här, just nu.
För några år sedan reste jag runt i Asien med en underbar vän. Jag tyckte det var helt fantastiskt och vi njöt mycket av att bara vara. Jag fick dock ett litet wake up-call när jag, efter bara någon vecka på resan, över Intenet började beskriva för mamma om NÄSTA resa jag ville och skulle göra. Då hade jag fem länder kvar framför mig att besöka. Hon skrev på skarpen att njut nu av den resa du är på istället. Detta hänger fortfarande kvar i mina tankar.
Och det är ju så sant. Kan jag inte bara sätta mig ner och njuta av stunden och tillvaron här och nu? Nej, det har alltid varit så svårt för mig. Jag tror det är svårt för många. Gräset är alltid grönare på andra sidan, framtiden alltid ljusare och vi förlitar oss ofta på att framtiden ska servera oss det vi vill ha och att det ska smaka bättre än nuet.
Mycket handlar om längtan. Längtan till saker, till människor och platser. Men det blir också en otacksamhet tycker jag. Exempelvis att jag fått chansen att vistas i ett annat land i 3,5 månad...ska jag då gå och längta hem till Sverige och mellanmjölk? Som jag alltid annars kan få och som jag kommer hinna ledsna på hundra gånger om innan jag får chans att ge mig iväg igen. Därför längtar jag inte hem särskilt mycket. Det finns saker jag lärt mig att uppskatta mer där hemma och som jag kommer vara väldigt tacksam för att ha i min närhet när jag väl kommer hem. Men jag klarar mig ju utan det alldeles utmärkt nu.
Det har nu sjunkit in i mig mer och mer här, att verkligen vara närvarande i nuet och uppskatta det jag har omkring mig. Att det ögonblick som pågår är det värdefullaste av allt, för det kommer aldrig att inträffa igen. Att kunna känna sig nöjd med vad man faktiskt åstadkommit hittills och att man faktiskt har hela livet på sig att göra det man vill. Men just precis NU gör jag ju redan en av de saker jag så länge drömt om.
Idag satt jag i en park på en bänk i skuggan och läste ur ovanstående bok. Jag lyssnade på fåglarnas kvitter och de avlägsna biltutorna. Och jag ville inte vara någon annan stans i hela världen förutom just där och då. Jag har lärt mig att varva ner lite. Livet handlar inte om att bocka av saker på en lista (OM jag har många sådana...), för då missar man ju själva utförandet, själva upplevelsen och man missar alla de viktiga detaljerna.
Om slutmålet är att ta sig från A till B så skulle det innebära att målet med livet är döden. Och då blir det genast mer sälvklart var jag vill lägga mitt fokus och det är på själva resan. En resa där VÄGEN ÄR MÅLET.
