Indien - landet som förändrar hela din världsbild.

Jag och min vapendragare Emmy har lämnat vår bomullstillvaro i Sverige för att söka lyckan i Indien. Vi byter ut de halvtrista salarna på Mälardalens Högskola mot Welingkar Institute of Management i Mumbai (Bombay). Vi lämnar kvarg, bandyklubbor, jantelagen och en stabil tarmflora hemma och byter ut det mot en årsförbrukning av imodium plus, 40 grader, total trafikkaos, fantastisk kultur och en kulinarisk käftsmäll á la himmelriket. Här beskriver vi kulturkrockar, vardagen och annat som vi upplever. En och annan bild laddas upp när nätverket tillåter. Följ vår resa och fall pladask för Indien så som vi gjort! Kul att just Du hittat hit!

Blandade känslor sista natten, sista inlägget!

Publicerad 2013-04-30 21:18:51 i Allmänt,

Nu är det kväll, jag har precis varit och ätit hejdåmiddag med två av våra grann-tjejer här från Girls Hostel. Vi käkade på samma ställe som vi åt vår första Indiska måltid, vid samma bord och samma maträtter, så det sluter cirkeln på denna fantastiska tid.
 
Det är sista natten här, eftersom morgondagens natt spenderas på flygplatsen då vi flyger sent på natten/tidigt på morgonen. Det är alltså sista natten på denna urusla brits till säng.
 
Det är med blandade känslor. Glädje, pirr, saknad, längtan, sorg, förvirring. Allt samtidigt och lite till.
 
Jag kommer inte sakna:
- sängen som gett mig domningar varje natt i axlar, nacke, skinkor, svank och fingrar.
- att sova med öronproppar för att det är så mkt ljud och att våra medboende har förfärliga znooze-vanor (3 timmar varje morgon)
- att sova med ögonbindel för att folk inte släcker lampan i korridoren och den lyser rätt in vid våra sängar
- att stå och vänta vid en vattenrenare varje gång jag ska ta vatten och det tar fem minuter att fylla upp en 50cl flaska. Tur att vi inte festat så mkt och jag aldrig varit bakis här. Då hade man dött av törst när det dammar i käften.
- att ofrivilligt röka två ciggpaket om dagen! Yes, luften i Mumbai motsvarar det. Så smutsigt är det.
- att fem stycken indier står runt mig i ring och glor och stör när jag försöker träna och räknar mina reps.
- att städerskan på gymmet ska putsa exakt den maskinen som vi använder med en smutsig, sunkig trasa varje dag, slår aldrig fel. Man halkar även omkring i moppvattnet när man gör utfallssteg.
- rengöringsmedlet som används flitigt överallt i Mumbai av städpersonal, samma frätande lukt överallt, som borrar in sig i porerna och biter sig fast i textil. Alla kläder vi har luktar så nu. Det är så starkt så det ska dölja den annars lite småruttna lukten av döda räkor. Lukten är identisk med pissoar-tabletter, ni vet dom där blåa och vita.
- att bli sönderglodd var man än går. Jag kommer komma hem och kunna gå runt med både mat mellan tänderna, snor i näsan och fläckar i rumpan utan att ha något som helst problem med att någon gluttar.
- att vara konstant kletig och klibbig av värmen. Svettfläckar, muschesvett och droppande knäveck är vardagsmat.
- att det rasar murbruk lite då och då när man nuddar väggar eller att det kommer från taket och landar i håret, i kaffekoppen eller i handfatet.
- svarta, långa hårstrån från oidentifierad ägare ÖVERALLT. I min mat, i min säng, i mitt snabbkaffe, i mina skor, innanför mina trosor. WTF?! 
- att hoppa hinderbana till skolan mellan folk som ligger och sover på gatan (byggjobbare och chafförer), gatuhundar och stora blaffor med kobajs.
- att behöva vara hemma kl 23.00 varje kväll och skriva in mig i en loggbok och få ett kok stryk och en veckas utegångsförbud om jag kommer sent. Är jag 12 eller 24?
 
Listan på små bekvämligheter som fattas mig kan göras oändligt lång. Detta har dock bara bidragit till att jag kommer uppskatta saker ännu mer i framtiden som jag ibland tagit för givet hemma. Jag var dock rejält inställd på allt detta innan jag åkte. Och helt allvarligt så är det bara en del av upplevelsen och det skapar många roliga internskämt och skratt mellan mig och Emmy. Man blundar några extra sekunder och försvinner till sitt happy place. Speciellt när någon rapar mig i ansiktet på gatan.
 
Det jag kommer sakna är dock så otroligt mycket mer, och vissa saker kommer jag nog först förstå när jag kommer hem. Jag kommer sakna att sitta i en taxi i rusningstrafik och titta på folk (låter konstigt men jag älskar det), känna pulsen och rörelsen överallt, MATEN, människorna, de miljontals olika kulturerna, att inte se en droppe regn på tre månader, att få uppleva allt detta och samtidigt få högskolepoäng, att lära känna nya människor, att få lära mig stressa ner och träna yoga och meditation, att få tid att tänka och utvecklas som människa. Att njuta av livet och leva i nuet.
 
Men på torsdag händer något som slår allt och alla reseupplevelser i världen.. Att få träffa mina nära och kära och krama om er! Jag längtar så. Allt annat kan jag vara utan ett bra tag till, men inte er!
 
Jag vet att några lärare från MDH hittar hit ibland till bloggen så jag gör som Emmy och tackar så hjärtligt för att vi fick ett fint stipendium som har gjort att vi fått ut mycket mer av denna upplevelse än vad ett magert CSN hade gjort. Jag vill tacka alla som hjälpt mig med allt från flytt till moraliskt stöd och papper och intyg till Indien. Jättetack för kommentarer här och ni som följt mig på denna reseblogg. Det har betytt jättemycket att så många hört av sig regelbundet via Internet och iMessage, det har gjort allt så mycket lättare och det är kul att få dela med sig av tankar och upplevelser. Facebook har sina fördelar! Största tacket vill jag tillägna Sten Ekman som varit till enorm hjälp med alla möjliga saker inför och under Indienvistelsen. Utan dig hade vi nog inte kommit iväg. Hoppas att vi gjort MDH och inblandade stolta som studentambassadörer på Welingkar Institute of Management and Developmemt.
 
Detta får avrunda min reseblogg. Jag är otroligt tacksam för allt jag fått uppleva och jag kommer att bära med mig minnet av denna resa resten av mitt liv. Några extra små tack (hatar detta ifall jag glömmer någon men vill ändå..) Tack Emmy för att du stått ut med mig i 3,5 månader och för allt vi upplevt tillsammans. Tack Julius för att du kom och hälsade på och kryddade med lite lyx! Tack Maria för att du alltid varit ett sms bort när jag behövt dig! Tack Eric för regelbundet pepp och skratt och stöd! Tack farmor och farfar för att ni är så moderna så att vi kan Skypa och Facebooka så att ni känns närmare! Tack Hedan för att du får mig att känna mig delaktig och peppad till träning när jag kommer hem. Tack kusin-Malin för vår digitala vänskap, dina kommetarer och vår genuina förståelse för varandras upplevelser och utveckling, ska bli underbart att träffa dig om några veckor! Tack Lina för att du inspirerar mig och för att du är min äldsta och klokaste vän, oavsett vad. Tack Linda och P för att ni hållt ställningarna på Timmermansgatan! ;-) Stort tack till alla er andra som peppat och skrivit och som tror på mig, som jag längtar så efter att få träffa, ni betyder massor trots att jag inte rabblar namn.
 
Sist men inte minst (eventuellt kortast dock).. Tack mig själv för att jag tog chansen att åka, för att jag vågade och för att jag öppnade mitt sinne till max för att uppleva så mycket som möjligt.
 
Behöver jag säga detta en gång till?! Okej.. Får ni chansen - Åk hit! Gördetbara!
 
Hej då Indien, min nya kärlek! På återseende, det lovar jag! Jag älskar dig och kommer alltid göra det.
Kommentarer (3)

FYI

Publicerad 2013-04-27 10:52:36 i Allmänt,

For your information... Please don't wear pyjamas to the gym.

Detta och några andra lustiga regler sitter uppe på vårt gym.

Jag är besviken, jag som hade min bästa tränings-pyjamas nedpackad och den bara suktar efter att bli använd.

Tre fågelskitar fick jag på mig idag under loppen av två timmar. Myspys!
Kommentarer (0)

Muschesvetten från helvetet

Publicerad 2013-04-25 19:17:11 i Allmänt,

Plask plask!
Med svettpärlor på läppen och LP-skivor under armarna kan jag konstatera att den indiska sommaren är på ingång!

Det har gått fort och på bara några dagar är luftfuktigheten uppe på 71% och, ja, det märks. Allt luktar gammal bandyhandske, död räka eller gammal ost för ingenting torkar. Vi rör oss väldigt begränsat och långsamt för att undvika de värsta klimakteriesvettningarna. Inte alltför sällan hörs pustande och frustande från oss. Även en och annan klagovisa.

Det är mycket oklart om jag just vaknat, om jag sprungit på löpbandet eller om jag står i duschen. Det är lite samma känsla, oavsett.

Innan har vi inte alla brytt oss om värmen, snarare njutit av den. Men jag har aldrig någonsin varit med om något så fuktigt. Ångbastun på Experium är typ ingenting i jämförelse.

Nu ska jag simma vidare i min egen sås! (Ett riktat internskämt.)

Bilden är min tröja efter en prommis. Muztiga zvettningar. Bra med grått också. Jättebra.

Kram!

Kommentarer (0)

Det är över nu...

Publicerad 2013-04-23 18:28:09 i Allmänt,

Va? Är det på riktigt? Känslan är närmast obeskrivlig. När jag hade lämnat in den sista tentan, Market Research, idag på Welingkar så var min första impuls att göra en kullerbytta ut genom dörren. Glädjen sprudlade i hela kroppen. Men lättnad var den mest påtagliga känslan.
 
Det är ju bara några prov tänker ni kanske. Men nej. Faktum är att det inte ens är det jag menar, eller det som framkallar känslorna. Vi hade så många motgångar bara, i hela 1,5 år var vi osäkra på om vi ens skulle komma iväg. När det känns som om hela universum jobbar emot och inte för. Då blir man lite fundersam och undrar om det kanske kommer hända något obehagligt bara för att man kanske kämpar emot vissa krafter. Några av er kanske har varit med om det. Ödet, intuitionen - kalla det var du vill beroende på vad du tror på, men så kändes det i alla fall.
 
Inte ens när planet landat i Mumbai pustade vi ut. Vi vågade liksom inte hoppas på något, för att slippa li besvikna. När vi satt, första dagen i skolbänken, då andades vi ut. Nuärvitamefanhär. It is happening. It is real.
 
Och från och till har det varit en rejäl utmaning. Tillvaron är långt ifrån det jag är van vid och dagliga kulturkrockar är ett faktum. Tålamodet har fått sig både en och två törnar. Vissa föreläsningar har jag tänk "hur i helvete ska jag klara detta - jag fattar noll?!". Ibland har vissa lärare pratat hindi på halva lektionen, andra gånger har ämnet varit svårt och utan förkunskaper näst intill omöjligt att ta till sig. I början var den indiska dialekten ruskigt svårförstådd. En tre timmars lång föreläsning var lika påfrestande som ett ultramarathonlopp eftersom vi var tvungna att fokusera på varje ord för att höra och förstå. Vi var helt slut i hjärnan efter varje lektion i början.
 
Men precis som alla nya saker och utmaningar är det tufft i början. Alla vinglar till ibland och faller, speciellt när man står på ostadig mark utanför sin bekvämlighetszon. När man cyklar i uppförsbacke och den absolut trögaste växeln verkar ha fastnat, när man får ta i allt vad man har för att komma framåt. Men man ger sig inte. Man fortsätter lite till, några meter i taget. Tillslut ser man toppen. Man pustar ut när man kommer upp, torkar svetten från pannan och står där och beundrar sig själv och utsikten. Men det som Indien har gett mig är inte utsikten därifrån toppen. Nej. Det kan liknas vid att jag satte mig på cykeln igen, tog sats mot nedförsbacken och lät cykeln ta fart av sig själv. Jag drog upp fötterna från tramporna, släppte styret och bara sveptes med. Det enda jag behövde var ett öppet sinne. Omgivningen och intrycken susade förbi i väldig fart och aldrig, aldrig har jag känt mig mer levande. Aldrig har jag fått uppleva så mycket på så kort tid.
 
Det sista orosmolnet har ju såklart varit våra final exams. Vilken nivå, om vi tagit till oss nån kunskap osv...
 
Och därför, just därför kände jag en sån enorm lättnad efter sista provet. Det har känts bra på nästan alla delar under veckan och vi har gjort det vi kunnat. Nu ligger bollen i någon annans händer om vi klarat oss eller ej. Men jag är faktiskt inte ett dugg orolig, för jag kan inte påverka mer. Jag har gjort mitt, och jag tänker istället vara nöjd och glad över vår vistelse här. Skolan är bara en liten del. Oavsett vad ett betyg visar på ett papper har jag varit med om saker som jag aldrig skulle kunnat läsa mig till. Och det var värt alla motgångar i världen innan avresa för att få vara med om detta. Och förmodligen uppskattar vi det bara ännu mer i kontrast. Jag är en mycket lyckligt lottad tjej. Det är med en glädjetår i ögonvrån som jag inser det och det är tråkigt att snart åka hem samtidigt som jag längtar efter er där hemma och att få ge er bamsekramar I mängder. Det är liksom dags nu, det känns i hela kroppen att jag är inställd på hemresa. Lite taggad och nervös faktiskt! 
 
Lite drygt en vecka kvar nu... Får se vad vi hittar på!
 
/J
Kommentarer (0)

Värdefull söndag

Publicerad 2013-04-21 13:03:03 i Allmänt,

Vaknade imorse innan klockan här i Indien, som nu hör till vanligheten här på våra plywoodskivor till sängar. Frukosten har varit samma sedan vi kom hit, den har närmare bestämt bestått av 2 kokta ägg, en tomat, en kiwi och en kopp snabbkaffe. Därefter har vi gått till gymmet där vi spenderat cirka 80 minuter. Eftersom vi inte haft några lektioner på senaste tiden har vi då gått upp på vårat soltak någon timme innan vi tagit tag i dagens ärenden eller plugg. Soltaket låter trevligare än vad det är, det är smutsigt och dammigt med fågelskit och sedan finns det solceller som skjuter ut små duschar av vatten på oss. Blev liiiiivrädd första gången det hände. VEEEM SKJUTER PÅ MIG?!
 
 
Och ja, vi har fått fågelskit på oss också! ;) Men vi är så tacksamma för denna lilla tillflyktsort där ingen stör oss. Och det är så otroligt härligt att äntligen få en och annan solstråle på sig.
 
Imorn har vi HRM exam. Det känns mest omotiverat att plugga till eftersom professorn är lite galen. En av hans power points som vi ska plugga in är över 200 sidor!!!! Åter igen, kvantitet.... ? Det går fortare att titta igenom mitt facebookfeed (inkluderad irrelevant babbel om folks liv) sedan 2010 än denna powerpointarnas powerpoint.
 
Nu en liten eftermiddagskaffe och lugn och ro, vi tar vara på sista tiden och tar en dag i taget. Vi vill båda komma hem utvilade och laddade. I sommar blir det högt tempo med två sommarkurser och två jobb för mig. Och såklart en massa härlig träning! 
 
Lite mindre än två veckor kvar nu...
 
Kram!
Kommentarer (1)

Första avklarad!

Publicerad 2013-04-19 15:50:36 i Allmänt,

Nu har vi haft vår första final exam! En av fem dagar avklarade. På tisdag kväll har vi gjort färdigt vår trimester här! Det kändes helt okej. Liknade på många sätt en tenta hemma, men ändå inte. Inte lika djupgående som hemma och frågorna behöver nödvändigtvis inte innefatta något som nämnts på lektionen, så det är lite bingo med allmän kunskap också.

Vi var först klara av alla tror jag. Senare frågade jag Smital i vår klass varför dom satt så länge. Jag fick svaret att i princip alla sitter av hela den utsatta tiden. Bara för att. Till skillnad från hemma när man bara rusar därifrån när man är klar efter tre timmar och handen blöder av skrivkramp.

Dessutom påpekade han att det var jätteviktigt att man anpassade längden på svaren efter poängen. Han sa att en fråga på fem poäng innebar ett svar på en A4 och en fråga på 10 poäng ett svar på två A4. Och även om man inte kunde svaret var det viktigt med själva textens volym, man kunde helst upprepa sig två-tre gånger mest för att fylla ut och kanske plocka poäng därav. Så länge det blev en sida.

Haha...vet inte riktigt om jag köper det. Kvantitet istället för kvalitet? Det återstår att se. Dom får för sig mycket saker här i Indien och det kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten.

Precis som allt annat så dubbelkollar och trippelkollar vi all fakta och all information vi ges. Varenda en vi talar med utgår verkligen från sin subjektiva uppfattning och påpekar att SÅ ÄR DET MINSANN FÖR ALLA INDIER I HELA INDIEN.

Ovanpå det får vi dagligen höra hur det är i Västvärlden. På riktigt så blir vi "uppläxade" att joo så är det visst, för det har vi sett på TV/Americas funniest home videos/på film. En kväll så firade vi en tjejs födelsedag här på vårat hostel. Det är tradition här att man kletar tårta i ansiktet på den som fyller. Emmy frågade var den traditionen kom ifrån och fick till svaret att jo så gör ju Niiiiii! Vi tänkte att vi missat något och frågade igen. "Jaaa! Vi har sett att ni gör så på Americas Funniest Home Videos. Det är därför vi gör det."

Källkritik mina damer och herrar, det är inget man tillämpar här. Vi får oss många skratt om inte annat!

Nu återgå till en fredagskväll med examensplugg. Jajjemän, exams även på lördagar!

Kram! :)
Kommentarer (0)

Vad är tid?

Publicerad 2013-04-17 10:08:04 i Allmänt,

Det är lustigt med tiden och hur vi uppfattar den. Jag läste en grej här om dagen där det stor såhär:
 
Vad är tid?
 
Hur lång tid är tio år?
Fråga paret som nyligen skilt sig.
 
Hur lång tid är tre år?
Fråga en nybliven student.
 
Hur lång tid är ett år?
Fråga eleven som måste gå om nian.
 
Hur lång tid är en månad?
Fråga mamman till en för tidigt född baby.
 
Hur lång tid är en vecka?
Fråga chefsredaktören på en veckotidning.
 
Hur lång tid är en timme?
Fråga de förälskade som väntar på att träffas.
 
Hur lång tid är en minut?
Fråga den som just missade tåget, flyget eller bussen.
 
Hur lång tid är en sekund?
Fråga den som överlevt en olycka.
 
Hur lång tid är en hundradels sekund?
Fråga den som tagit silver i OS.
 
Vad kommer upp för tankar i era huvuden av detta? Kanske hur viktigt det är att ta vara på varje ögonblick och leva fullt ut? Kanske hur olika man uppfattar tid beroende på i vilken situation i livet vi befinner oss?
 
Människan är ju byggd att uppfatta tiden som en tidspil. Med dåtid, nutid och framtid. Vi går runt med ångest för det som varit och oroar oss för det som komma skall och glömmer så klart bort det viktigaste som finns, det enda vi kan påverka och förstå och verka i. Nuet. I nuet kan man göra upp med sitt förflutna och förlåta sig själv och andra, frigöra sig från det eftersom det ändå är passerat. Släppa lasten. Vara tacksam för alla insikter och möten och alla motgångar som gjort en stark. Men det värsta man kan göra är att gå och ha dåligt samvete och ångest över det som varit, för det påverkar nuet. Släpp det. Det har passerat.
 
I nuet kan man hela tiden ta små beslut och bestämma riktning inför framtiden. Livsförändringar börjar här och nu, inte i framtiden, på måndag eller efter sommaren. Då ljuger vi för oss själva. Det är bara i nuet vi har någon form av påverkan över våra liv.
 
Precis som ovan skrivet så är tiden något som tolkas olika beroende på situation. Jag försöker själv förstå vad denna tid här i Indien inneburit för mig. Rent tidsmässigt är det alltså:

Torsdag 17 Januari 2013
till torsdag 2 Maj 2013

106 dagar.

Eller 3 månader, 16 dagar.

Eller 9,158,400 sekunder.

Eller 152,640 minuter

Eller 2544 timmar.

Eller 15 weeks.

När jag nämner för nära och kära hemma att jag snart kommer hem säger alla väldigt liknande saker, "oj vad tiden går fort! Är det redan dags?" För livet hemma har ju flytit på som vanligt och man kanske aldrig ironiskt nog sätter sig ner och funderar över tiden. Man observerar den passivt och istället för att värdesätta varje minut kanske man hela tiden går och väntar på något. Jag har ju själv varit just där. Vad väntar vi på egentligen? På att bli äldre? Och när vi är äldre vill vi bli yngre. "Sen ska jag göra det jag alltid drömt om. När jag är pensionär ska jag resa. När barnen flyttat ut ska jag ägna mig åt min hobby. Sen ska jag läsa den där boken." Vi ljuger för oss själva. Jag gör det också. Jag måste sluta.

För mig och Emmy har 3,5 månader gått fort i den bemärkelsen att vi upplevt mycket som är svårt att smälta, men långsamt eftersom det känns som en hel livstid sedan jag låg på en strand på Bali, där vår resa började. På 3,5 månad hemma är det mesta säkert som vanligt, medan 3,5 månad borta har inneburit upplevelser som förändrat mig på djupet. Kanske kommer det inte märkas av när jag själv faller in i hjulet hemma, men jag själv kommer känna det.

Det är så viktigt att följa sina drömmar, att ägna sig åt det som man anser viktigt och som skapar värde i ens liv. Att få hålla på med det som gör att man känner sig levande och entusiastisk. Det är svårt när man blir slav under sina egna rutiner och måsten. Men det är faktiskt vi själva och inga andra som skapar dessa. Tänk efter så är det så.

Som vanligt kommer jag i någon slags skrivtrans, men det finns så mycket tankar som vill ut, Som jag själv förstår bättre när jag skriver ner dom. Ta hand om er mina fina! Ses om två veckor eller så ;)

Kommentarer (1)

MÅSTE SES! Bilder från YUVA MITRA

Publicerad 2013-04-12 06:23:28 i Allmänt,

På besök i en indisk rural village och på några av projekten som Yuva Mitra är inblandade i. Bland annat detta som kommer vara med i vår c-uppsats. (Lånade från en av tjejerna som hade systemkamera som var med på Destination India från MDH.)
(Lånade från en av tjejerna som hade systemkamera som var med på Destination India.)
Kommentarer (0)

Väggat?

Publicerad 2013-04-11 12:03:22 i Allmänt,


Dagens asgarv inträffade här på Matunga Girls Hostel när vi sitter i våra sängar som även extraknäcker som soffor/stolar/bord/skrivbord. Emmy lutar sig mot väggen för att sedan bege sig mot duschen. På vägen dit upptäcker hon att hon dragit med sig en bit av väggen som sitter fastklistrad på hennes rygg. 
 
Det kanske är svårt att förklara det komiska i detta. Men hela stället är verkligen fallfärdigt. Och då bor vi ändå ganska lyxigt jämfört med många andra. Så fort jag råkar nudda väggen så rasar det stora bitar av gips eller målarfärg och dammet är ett faktum överallt.
 
Jag har ju även levt med hårfobi ganska många år av mitt liv. Kroppsbehåring har jag upplevt vidrigt men något som är ännu vidrigare är mörka hårstrån utan identifierad donator. Värst är ju såklart när det blir jackpot i mat. Men som så mycket annat här i Indien har även denna fobi bleknat. Dels på grund av att det är svarta, långa hårstrån överallt där vi bor. Vi hittar dem innanför kläderna, i maten, i sängen och på vår nydiskade disk. Det mest beundranssvärda är när man har duschat i tio minuter och ÄNDÅ hittar någon annans svarta hårstrån på sin kropp, direkt när man kommit ur duschen.
 
Vi är båda så härdade att vi inte kan förstå det själva. Jag reagerar inte ens när jag får hår i maten på restauranger, inte heller när någon nyser mig i ansiktet. Emmy överlever trängsel förvånansvärt bra, trots att hon hemma knappt kan gå på systemet en fredag. Man måste nog bli lite avtrubbad för att klara tre månader här. Ta allt för vad det är och förstå att världen inte går under. Det har verkligen varit så att det som inte dödar härdar.
 
Kram!
Kommentarer (0)

C-uppsats

Publicerad 2013-04-08 14:21:53 i Allmänt,

Exjobb, c-uppsats, examensprojekt. Kärt barn har många namn.

Idag tjuvstartade jag och Emmy på denna "resa". Tanken är att man börjar skriva på höstterminen. Dock, efter besöket på Yuva Mitra för en månad sedan sprudlade vi av inspriation och motivation. Mycket tack vare två av våra lärare från innovationsprogrammet i Sverige som var med på resan dit.

Det var så mycket att ta in och jag kände verkligen hur jag ville dela med mig till omvärlden om hur denna organisation arbetar med innovation och hur hela processen går till. Allt på otroligt begränsade resurser, till skillnad från västvärldens storsatsande R&D-avdelningar och enorma budgetar. Socialt entreprenörskap när det är som allra bäst, i en fantastiskt fungerande organisation. Mycket tankar har snurrat i huvudet efter det besöket om vad vi kan dra för lärdomar av dem och vi samlade redan där och då en hel del empiri. Vi har fått den bästa, tänkbara handledaren hemma i Sverige som varit inblandad i mycket med Welingkar och Indien och projekt i rural villages.

Idag höll vi första intervjun med en professor på Welingkar som har samarbetat mycket med denna organisation och varit delaktig i några projekt. Nu är vi ännu mer inspirerade, det är nästan så att ögonen ploppar ur sina hålor och jag vill springa och skutta av glädje. Ni vet sådär sprallig som bara jag kan bli! Hon gav oss väldigt bra input och några guld värda citat.

Älskar när man får skriva om något man brinner för! Det lär jag ju göra eftersom jag ska ta dubbelexamen och skriva två stycken c-uppsatser i rad.

Until next time,
Kram!
Kommentarer (0)

Att leva i nuet

Publicerad 2013-04-07 15:35:18 i Allmänt,

"Right here and now, you are beginning to wonder: is there really something wrong? Yes there is. But at this precise moment, you also realise that you can change your future by bringing the past into the present. Past and future only exist in our mind. The present moment, though, is outside of time, it is Eternity. In India they use the word "karma" for lack of any better term. But it is a concept that's rarely given a proper explanation. It isn't what you did in the past that will affect the present. It's what you do in the present that will redeem the past and thereby change the future."
 
Detta är hämtat ur en bok skriven av en av mina favoritförfattare, Paulo Coelho. Boken heter Aleph. Precis som så många av hans böcker så lämnar även denna bok många stunder av eftertanke. Jag njuter av varenda underbar mening och vill smaka på varje ord, på samma sätt som jag njuter av de första svenska jordgubbarna. Jag älskar när det känns som om en bok talar till en. När håren reser sig på armarna för att orden man just läst går rakt in i hjärtat och stannar där föralltid. 
 
Om ni tyckte att jag var blödig innan jag åkte till Indien är det inget mot vad jag är nu. Jag har så mycket tid att tänka och reflektera här att det inte går att undkomma en närmare iakttagelse och reflektion av mitt Jag och det liv jag lever och tidigare levt. Och det leder till många olika känslor. Lyckligtvis mest positiva.
 
Jag har insett att jag ofta har bråttom. Jag vill att saker ska hända just nu och helst nyss. Framförallt har jag så många mål och viljor och drömmar som jag alla vill ska slå in nuuuuu. Drivkraft är ju en positiv egenskap medan tålamod är något som jag behöver skaffa mig en större dos av. Men det är inte bara där det ligger..
 
Om man hela tiden är på väg någonstans, till en ny plats eller till ett nytt mål... Hur ska man då kunna njuta av tillvaron? Det är ju som att köra olagligt och tokfort på livets motorcykel och få tunnelseende och missa allt viktigt som finns just här, just nu.
 
För några år sedan reste jag runt i Asien med en underbar vän. Jag tyckte det var helt fantastiskt och vi njöt mycket av att bara vara. Jag fick dock ett litet wake up-call när jag, efter bara någon vecka på resan, över Intenet började beskriva för mamma om NÄSTA resa jag ville och skulle göra. Då hade jag  fem länder kvar framför mig att besöka. Hon skrev på skarpen att njut nu av den resa du är på istället. Detta hänger fortfarande kvar i mina tankar.
 
Och det är ju så sant. Kan jag inte bara sätta mig ner och njuta av stunden och tillvaron här och nu? Nej, det har alltid varit så svårt för mig. Jag tror det är svårt för många. Gräset är alltid grönare på andra sidan, framtiden alltid ljusare och vi förlitar oss ofta på att framtiden ska servera oss det vi vill ha och att det ska smaka bättre än nuet.
 
Mycket handlar om längtan. Längtan till saker, till människor och platser. Men det blir också en otacksamhet tycker jag. Exempelvis att jag fått chansen att vistas i ett annat land i 3,5 månad...ska jag då gå och längta hem till Sverige och mellanmjölk? Som jag alltid annars kan få och som jag kommer hinna ledsna på hundra gånger om innan jag får chans att ge mig iväg igen. Därför längtar jag inte hem särskilt mycket. Det finns saker jag lärt mig att uppskatta mer där hemma och som jag kommer vara väldigt tacksam för att ha i min närhet när jag väl kommer hem. Men jag klarar mig ju utan det alldeles utmärkt nu.
 
Det har nu sjunkit in i mig mer och mer här, att verkligen vara närvarande i nuet och uppskatta det jag har omkring mig. Att det ögonblick som pågår är det värdefullaste av allt, för det kommer aldrig att inträffa igen. Att kunna känna sig nöjd med vad man faktiskt åstadkommit hittills och att man faktiskt har hela livet på sig att göra det man vill. Men just precis NU gör jag ju redan en av de saker jag så länge drömt om.
 
Idag satt jag i en park på en bänk i skuggan och läste ur ovanstående bok. Jag lyssnade på fåglarnas kvitter och de avlägsna biltutorna. Och jag ville inte vara någon annan stans i hela världen förutom just där och då. Jag har lärt mig att varva ner lite. Livet handlar inte om att bocka av saker på en lista (OM jag har många sådana...), för då missar man ju själva utförandet, själva upplevelsen och man missar alla de viktiga detaljerna. 
 
Om slutmålet är att ta sig från A till B så skulle det innebära att målet med livet är döden. Och då blir det genast mer sälvklart var jag vill lägga mitt fokus och det är på själva resan. En resa där VÄGEN ÄR MÅLET. 
Kommentarer (5)

Senaste tiden i bilder

Publicerad 2013-04-06 18:24:25 i Allmänt,

Middag före Tiesto.
Thali, indiska smårätter och man äter tills man stupar.
 Spelar cricket i slummen med några barn.
 väskorna på taket!
Guiden som vi hade på the slum tour.
En mysig kväll med blandade vänner.
Paan betyder blad på hindi. Detta blad fylls med ett tjugotal olika smaker som man äter i en tugga Och munnen fylls av de mest konstiga upplevelser.
Pooltjej på Four Seasons
Plastsortering i slummen där 60% av Mumbais plast återvinns.
 Ingången till slummen.
 Tiesto på Sunburn arena
 Stiliga J på 33:e våningens cocktailbar.
 Några arbetare tar igen sig i slummen.
 
 
 Taj Mahal palace hotel, där vi bodde två nätter.
 
 
Kommentarer (0)

Tankar om lyx och fattigdom

Publicerad 2013-04-06 08:16:50 i Allmänt,

Efter Delhi följde J med oss till Mumbai. Eftersom det är strikt besöksförbud där jag och Emmy bor så var vi tvungna att checka in på ett hotell. Jag hade längtat så efter hotellfrukost, men den bestod endast av indisk buffé med galna kryddor. Man vaknar till rätt fort på morgonen när det eldar chili i hela gommen.

Vi bodde fem dagar på ett billigare hotell, vänligt för studentplånboken men J tyckte gott och väl att man kunde passa på att bo på femstjärningt när man ändå var i Indien.

Fick återigen uppleva de enorma klyftor som finns i Indien. I ett hotellkomplex som omgavs av murar och vakter med bombhundar vid en grind som släppte in lyxbil eft lyxbil med tonade rutor och privatchaufförer, bodde vi två nätter. Four Seasons Hotel, med sina 33 våningar och takbar under bar himmel på toppen. Vi fick ett enormt rum på 25 våningen med utsikt över hela Mumbai. Tidigt på morgonen vaknade jag av att solens första strålar värmde mitt ansikte och solen gick långsamt upp över staden som aldrig sover. Det var så otroligt vackert. Precis nedanför denna skyskrapa av lyx låg slummen och smutsen, och tittade jag lite åt höger låg hotellets pool med vita solsängar och blomarrangemang. På morgonen gick vi ner till lobyn och åt tills vi sprack av den mest fantastiska hotellfrukost jag någonsin kunnat drömma om.

På dagarna visade jag Mumbai för J och vi åt god lokal mat, shoppade, han sydde upp kostymer, vi gick in i konstiga butiker och traskade runt och upptäckte staden på ett helt nytt sätt än jag tidigare gjort. Det blir ofta så när man har besök, för då måste man göra nya, andra saker och får därigenom nya perspektiv.

Vid varje ny stadsdel vi besökte så sa J att det var som en helt ny stad i staden. Det är sådan otrolig skillnad på atmosfär, arkitektur och takten på hur människorna rör sig. Från hav och solnedgång, till lyx och slum och från gatumarknader till stora shopping malls. Från mat som nyss ser uppkastad ut till en champagnedrink på en cocktailbar på 33:e våningen. Vi satt alltid på kvällen och diskuterade och utvärderade det vi sett och upplevt. Det är så mycket att ta in och så många intryck att man nästan spricker. Av alla platser jag besökt i världen kan inget mätas rättvist med detta virrvarr av människor, lukter, färger och ljud som blandas i en bitterljuv cocktail som knockar vem som helst som inte har ett öppet sinne.

En ännu större skillnad var att komma direkt från en guidad tur i Asiens största slum, lortig och näst intill svart över hela huden - in till Lobyn på Four Seasons. Jag blev så övermedveten om hur jag såg ut, sliten, smutsig och fula skor. Så malplacerad där och då och jag slutade inte att känna mig obekväm förns jag duschat och skrubbat mig ordentligt. Som om jag inte förtjänade att vara där i denna lyx. Förstår ni känslan?

Det är otroligt konstigt hur lättanpassad man är som människa. Klart jag njuter av några dagars lyx och god mat och fantastisk service. Faktum är att jag fick dåligt samvete för att jag njöt så mycket. Det gick inte en enda sekund utan att jag i djupet av mitt hjärta kände ett svidande dåligt samvete över skillnaderna mellan fattig och rik och hur påtagligt detta blir just i ett land som Indien. Här finns de rikaste av de rika och de fattigaste av de fattiga. I lyxen har pengar lite eller inget värde - och endast dricksen på en drink skulle kunna mätta en stor familj i tre dagar här.

Det slog mig vilket lotteri det är att en själ tänds - hur barn föds och öppnar ögonen på en plats, som antingen innebär ett liv i svält eller ett liv i lyx. Att födas i lyx, eller ens att födas under bra förhållanden borde för alla berörda värderas mycket högre än vad det gör idag, i en verklighet där allt tas för givet och man klagar över minsta lilla motgång. Om alla som har allt kunde förstå vilken tur de haft i livets lotteri och använda detta till att hjälpa människor som inte haft lika förutsättningar så skulle det inte finnas lika markanta klyftor mellan fattiga och rika.

Jag har nu varit borta cirka två tredjedelar av tiden här. Jag har börjat reflektera över var jag lärt mig och många frågar vad jag lärt mig i skolan. Självklart har jag lärt mig mycket i skolan, om än inte lika mycket som jag hoppats på. Men vad spelar hård fakta för roll, när jag lärt mig så mycket annat? Det jag istället tagit till mig är helt nya perspektiv. Både på hur jag ser på mig själv och på livet men framförallt på världen och hur den fungerar.

Alla som får chansen att åka till Indien borde ta den. Jag menar det. Det går inte att visa bilder eller förklara med ord eller läsa sig till. Man måste andas Indien, hålla ett gatubarn i handen och trängas bland människor. Man måste uppleva den vänlighet och kärlek som finns i ett land - en hel nation - som tänker och tar alla beslut med hjärtat och inte hjärnan. Man måste med egna ögon uppleva de otroliga klyftor som råder här. Man kan inte ens förstå en procent om man inte ser det med egna ögon.

Du flyger till Indien men gör en resa som påverkar dig djupt inombords, på så många olika plan av medvetande. Denna upplevelse önskar jag alla jag känner.

Ta hand om er!
/J
Kommentarer (1)

Det händer grejer!

Publicerad 2013-03-18 10:15:55 i Allmänt,

Som jag nämnde tidigare är MDH här med en grupp på tre lärare och några studenter som får uppleva massa saker som en del av en kurs på MDH. Som tur är får jag och Emmy följa med på massa av sakerna, så länge det inte stör vårat eget schema.
 
På väg hem från Yuva Mitra så fick jag nys om att Philip Kotler, marknadsföringsgurun var i stan. Lyckades fixa biljetter till oss och några från MDH. Detta ville man ju absolut inte missa! Föreläsningen var i sig ganska basic, men jag blir jätteinspirerad av att få se mannen bakom all denna litteratur som vi läst om marknadsföring.
 
På eftermiddagen begav vi oss till Dharavi, Asiens största slum. Jag hade förväntat mig något helt annat. Detta är en näst intill självförsörjande stad i staden Mumbai. På 1,7 km2 bor det 1 miljon människor. Det finns allt i från bagerier och sjukhus till biografer och återvinningsindustrier. Faktum är att 60% av plasten som slängs i Mumbai återvinns här och säljs vidare till olika företag utanför. Som i sin tur blir till solbrillor, muggar - you name it! Många av entreprenörerna är miljonärer även i svenska mått mätt. De är stolta över att bo där och människor såg ut att må bra överallt och alla var glada. Även hundarna som sprang löst var feta och mådde "bra". Men det var så brutalt skitigt. Dom eldade aliminium och och det sågades plast och det var kemikalier överallt från färg och lack och ingen av arbetarna hade någon typ av skydd. Det luktade avföring till och från då de gör sina behov i diken runt om i slummen. Jag kände det som om att jag hade fått både den ena och andra formen av sjukdom efter ett besök där och jag kunde skrapa av huden som var svart. Ytterligare en sida av Indien som är svår att ta in. Vet inte hur jag ska beskriva det. Fattigrikedom? Riktig fattigdom var ju i dessa byar vi fick se, med undernärda kvinnor och barn. En indier sa: "Tror ni människor är fattga i Dharavi? Nej nej. I byarna runt om i Indien, DÄR är äkta fattigdom. Det vet du genom att du ger ett barn en banan och han tar emot den men äter den inte. När man frågar varför han inte äter bananen svarar barnet att han ju åt igår. Han kan äta igen om en eller två dagar."
 
En annan intressant inflik är att fler människor i Indien äger en mobiltelefon än tillgång till toalett. Fattar ni den marknadspenetrationen? 
 
Igår fixade vi biljetter till Tiesto, det ska bli kul att gå på ett stort event här och se vad det innebär.
 
I övrigt är det mycket snack om dessa våldtäkter som inträffat med relativt jämna mellanrum här. Senaste var en kvinna från Schweiz som var på semester med sin man. Det är obehagligt och det finns många teorier om varför det är såhär i Indien. En sa att det var för att regeringen förbjudit prostitution och folk blir frustrerade. Andra säger att de vill göra uppmärksamhet i världen (det blir ju front news varje gång i västerländsk media), en annan teori är för att man i Indien värdesätter pojkar mer än flickor och gör därför abort om det är en flicka. Det är dyrt att ha en flicka eftersom man måste betala för att gifta bort henne. Därför har situationen blivit som i Kina, att det inte finns jämnt antal män och kvinnor i landet, vilket också leder till frustration. Sen har det mycket med respekt mellan kasten att göra, men det är för invecklat för att förstå för en utomstående som jag.
 
På torsdag far jag och Emmy till Delhi och möter upp en vän från Sverige som sedan åker med till Mumbai. Det ska bli mycket spännande och vi ska såklart vara försiktiga på kvällarna!
 
Lägger upp ett till inlägg med bilder!
 
Kram!
Kommentarer (0)

Eld på morgonkvisten

Publicerad 2013-03-04 11:07:13 i Allmänt,

Morgonen började fantastiskt bra! Vi brukar koka vatten till morgonkaffet inne hos vår granne. Imorse hade hon dock låst dörren inifrån och kaffe är ju något vi inte kan vara utan. Så jag kokade upp vatten i vår lilla kastrull. Dessvärre var kvaliteten inte något vidare på denna kastrull som vi inhandlade för några veckor sedan, då den redan tappat handtaget. Detta har vi löst genom att bära den kokheta kastrullen med hjälp av två kuddfodral, från plattan till diskhon bakom vårat rum. Eftersom vi inte har några kökshanddukar till förfogande så har vi även löst det problemet med att använda kuddfodral. Detta har blivit en litet race på 30 meter eftersom värmen långsamt bränner fingrarna genom handdukarna medan vi kutar till diskhon. I vilket fall som helst så skulle jag grabba tag i kastrullen med kokhett vatten (observera att jag var nyvaken och inte hade intagit något koffein överhuvud taget!!!!), när kuddfodrals-kökshandduken fattar eld av någon mycket okänd anledning. En av tjejerna som kommer ut ur sitt rum och ser flammorna slå upp från min ena hand börjar veva med armarna. Mer än så agerar hon inte. Jag håller i ena handen en kastrull med kokhett vatten och andra handen ett kuddfodral med volanger som brinner friskt. Då vaknar jag till, trots koffeinbrist. Står och daskar flammorna mot kakelplattorna medan jag försöker att med den andra handen inte hälla det stekheta vattnet över mig. GREAT SUCCESS! Det skämmiga i detta är att de indiska tjejerna verkligen tror att vi inte kan laga mat. Emmy råkade i veckan koka lite väl hårdkokta ägg en kväll. Hon kokade äggen 40 minuter till svarta kolbitar innan det lite försiktigt knackade på dörren till vårat rum "Är det ni som kokar ägg?" Jaaaaaaa jäääääävlar ja!!! Då blev det fart i stugan. Det var en fin begravning. Det slutar inte här. Förgående vecka skulle jag göra bananplättar i kastrull. Jaja, man tager vad man haver! Samma person som knackade (hon har stenkoll på oss nu vad gäller matlagningen...) påpekar lite försynt: vad är det du lagar egentligen? Lite frustrerad kikar jag ner i min kastrull och erkänner mig besegrad. I kastrullen är det minsann inga plättar, utan snarare en brunbrända sörja - mer liknande banan/ägg-gröt. Vi åt under tystnad. Fortsättning följer! Ps. Vi har idag inhandlat en ny kastrull MED handtag. Hallelulja!
Kommentarer (2)

Balans

Publicerad 2013-03-03 06:09:34 i Allmänt,

Balans. Det är ett ord människor ofta säger att de vill ha eller uppnå. Men vad innebär det?
 
Är det synonymt med jämnvikt i den bemärkelsen? Som i att man vill ha lika mycket kul som tråkigt i livet? Lika mycket bra som dåligt? Det låter rätt knasigt att sträva efter 50 % negativt.
 
Eller innebär det kanske balans - i den meningen att stå på en fast punkt utan att vingla och falla? Att ha kontroll över sin situation? 
 
Är det detsamma som att hitta "sin" balans? Är det trygghet vi pratar om då?
 
Om vi vänder på det. Vad får en människa att komma ur balans? En sjukdom kanske. En plötslig händelse i livet som förändrar mycket eller kanske allt. En flytt. En förälskelse. En resa. Som ruskar om "balansen".
 
För mig har det varit viktigt att jag har en inre balans och att känna att jag har två fötter på jorden oavsett var i världen jag befinner mig. Om min livsbalans var beroende av en fysisk plats vore det svårt att inte helt snubbla och falla när man beger sig ut i världen. Det gäller att lära känna sig själv och förstå sig själv. Att förstå vilka rutiner som fungerar och vad man mår bra av. Att bära med mig dessa oavsett om min situation förändras.
 
Vad gäller hälsa är detta extremt viktigt för mig. Rubbar jag på det så dröjer det inte länge innan andra saker kommer i såkallad obalans i mitt liv. Att ha bra rutiner hemma med träning och kost kan vara en utmaning i sig trots alla förutsättningar. Något man måste motivera sig själv till och upprätthålla varje morgon och varje kväll. Varje måltid och varje löpsteg. Varenda lyft och skridskoskär. Men att bibehålla en hälsosam livsstil när man reser är faktiskt en utmaning. Det är så enkelt att man blir bekväm och intalar sig att man är på semester. Så kommer man hem efter några månader med 10 kilo för mycket och noll kondition och allt man jobbat för hemma är borta. Det kan hända. Jag har varit där förut.
 
För hur enkelt är det att äta nyttigt när man reser 14 timmar tåg och det enda som finns att få tag i är friterat eller toast? Eller när man kanske bara en enda gång i livet har fått en chans att bo i Indien, det land som har den mest fantastiska matkulturen i hela världen? När man vill prova allt nytt men vet hur onyttigt vissa saker är? Ska man stå över då, som man försöker göra hemma varje gång det ställs fram en lösviktsgodisskål på ett kilo och kallar det fredagsmys?
 
Med en kost som bygger på ris, vetemjöl med bröd i alla dess former, olja, smör och grädde med väldigt mycket friterat (självklart mycket hälsosamma kryddor, örter och grönsaker också såklart) här i Indien är det toksvårt att äta så som jag "vill" eller skulle ha gjort hemma. Samma problem vet jag att vänner har haft som flyttar till USA.
 
Nu är vi på det här med balans igen. För lagom får väl ändå bli det ord som kommer bäst till pass nu. Jag får helt enkelt prova lagom. Njuta av den tid jag har här, men med en vettig inställning och göra bra val då jag kan. Balans handlar nog för min del att kompromissa lite. Kanske får jag offra lite av min hälsosamma livsstil hemma för att kunna få möjlighet att uppleva allt detta som livet här i Indien erbjuder. Och riva av några extra burpees på en yogamatta i vår toalettkorridor utan AC. Japp, så får det bli! 
 
Ni vänner och träningskompanjoner hemma kommer att få peppa mig till månen när jag är hemma igen, det blir er tur att varva mig på crossfit och putta mig uppför hästbacken på Rocklunda. Om ni ens vill vara i närheten när jag svettas ut alla indiska kryddor ur systemet det vill säga.. ;)
 
Kram!
Kommentarer (1)

Varning för äckligt inlägg.

Publicerad 2013-02-28 06:03:44 i Allmänt,

Varning för äckligt inlägg. Återresan var bara en halvtimme försenad, denna gång hade vi inte lika vassa biljetter som på ditresan. Tåget rullade efter 19 så det var lite tid att sysselsätta sig med innan man kunde/skulle sova.
 
Hade ingen läslampa heller men försökte tillgodogöra mig ljuset som sipprade in till min sovbrits (som sen gav sömnbrist). Jag läser boken Shantaram som är en tegelsten på 900 sidor om Indien och främst Mumbai. Typiskt mig att ligga och skratta högt för att jag inte kan hålla mig när det händer roliga saker i boken. Jag försökte verkligen hålla mig... Mamma vet nog precis vad jag menar, hon brukar också kunna skratta högt av böcker. När man inte "får" och "ska" skratta.
 
Sedan pratade jag med en dam bredvid min sovbrits i en halvtimme och vi jämförde Sverige och Indien. Det är det som är det bästa med tågresande, man får chansen att träffa så många olika typer av människor. Det är viktigt att ta chansen att göra det också. Vart alla är på väg, vad dom bär på för historier och hemligheter. Man kan alltid dela erfarenheter emellan och ta till sig kunskap. Det är bättre än alla guideböcker i världen tillsammans.
 
Nu till det lite mindre glamorösa. Vi for ganska tidigt från Palolem, så vi åt en väldigt sen lunch som middag. Jag var lite orolig att jag skulle bli svinhungrig senare. Resten av tågresan bestod dock av näringsrik diet bestående av de andra indiska medpassagerarnas FISAR! Det skets högt och lågt och fy faaan, det var ett helt "all you can eat-smörgåsbord" av mökar. Dog lite av fniss där i min ensamhet, på britsen, först av boken sen av det komiska att befinna mig i en gaskammare i 9 timmar. Låg dessutom lite högre upp och så vitt jag vet så stiger värme.... Inte ett dugg orolig att jag inte skulle bli hungrig på hela natten.
 
Hemma och välbehållen, endast med lite förstörda lukt- och smaksinnen.
 
Ha det MÖKet bra där hemma nu! :) Kram
Kommentarer (3)

Framförhållning på Hindi?

Publicerad 2013-02-23 12:20:38 i Allmänt,

Igår sent på kvällen tittade vi schemat på nätet. Då hade det uppdaterats att vi skulle ha Market Research från 9.00-18.00, samma professor och inga speciella raster. Där rök det lördags-träningspasset tänkte vi. Gick och la oss relativt tidigt för att komma upp. När vi väl är i skolan så får vi veta ca 9.20 att det inte är någon lektion just då, men att den eventuellt är framflyttad till 15. Men det får vi inte veta förns där i krokarna.
 
Vi blev glada för då fick vi ju faktiskt en lucka till att träna. Gick hem och bytte om. Väl framme på gymmet säger damen i repan att det är stängt för underhållning. Happ. Bara att gå hem och byta om igen då.
 
Efter halva dagen hade vi åstadkommit...ingenting. Vi gick och käkade lunch och begav oss sedan till lektionen som "kanske" skulle inträffa. Professorn kommer 40 minuter försent för att sedan fråga ut mig och Emmy framför resten av klassen varför vi var i Indien och vad vi ville ha ut av denna vistelse och att vi skulle presentera oss själva. Sedan berättade han om Indien och folkmängd och rabblade massa siffror jämfört med Sverige. Han skrattade högt efter att ha frågat hur många som bodde i Sverige.. "9 miljoner?! You call that a country?! We call it a suburb..." Vi skrattade högt, för det är så sant. Vi gick alltså inte igenom något väsentligt what so ever. Sedan avrundade han lektionen med att det bara stått på schemat att det var från 9.00-18.00 för att lura dit alla studenter till campus eftersom det pågick en management-mässa. Han bad om ursäkt för att dom lurat oss två också med detta. Luuuuuuring deluxe.
 
Det roliga var att vi och två till var de enda som blev lurade att gå dit 9.00 imorse, resten av 60 pers genomskådade bluffen och låg hemma och sov. 
 
Nu har vi packat, och om allt går som det ska sitter vi på ett tåg till Goa ikväll kl 23 som anländer imorgon förmiddag. Om allt går som det ska, vill säga. Vi börjar dock komma in i detta nu och skrattar mest åt situationerna som uppstår. Det blir inte alltid som man tänkt sig!
 
Ha en trevlig lördag som förhoppningsvis blir som ni planerat! Kram! :)
Kommentarer (0)

Är vi Goa?

Publicerad 2013-02-21 04:54:17 i Allmänt,

Nej, men vi ska dit i helgen! Goa ligger söder om Mumbai, nära på kartan men långt tidsmässigt. Det ska vara ett charterparadis med några av världens finaste stränder. Vi återkommer med betyg efter. Det blir indiskt nattåg tur och retur för att spara tid, det sk blir riktigt intressant...

Att fixa biljetter för tåg här i Indien är inte som vanligt. Man kan som turist inte boka via Internet, och indierna själva måste stå i kö på Internet i veckor eller kanske månader för att få en plats. Detta är för att dom är så många. Turister med turistvisum har förtur. Dock faller vi lite mellan stolarna som studenter med studentvisum, för vi hör inte till någon kategori. Vi fick helt enkelt åka till stationen och hoppas på vår tur och änglavakt. Spela lite dumma.

Väl framme i kassan låtsas vi som ingenting och säger vart vi ska och sen ska vi visa passen. Han skriver ut biljetterna sen kikar han i passen igen på våra visum och säger "inte tillåtet för studenter. Ni får inte åka." Sedan ger han oss biljetterna och säger: "det blir 4500 rupier". Vi pustar ut och tackar tåg- och reseguden för att Indien är just Indien och att pengar är mer värt än regler.

Så på lördag tar vi semester från "semestern". Det blir ca fyra dagar av chill och strand. Alla verkar ju tro att vi kommer att komma hem bruna så vi måste ju försöka åtminstone. Helt ärligt så är Emmy, som är året runt-brun, vitare här än vad hon brukar hemma. Vi är inte i solen någonting och är vi det så har vi ju långbyxor och långärmat.

Vi har precis varit på gymmet och sprungit, sedan ätit lite färsk fruktsallad med jordgubbar, mango, äpple och pumpafrön. Är nu laddade inför yogan, därefter har vi tre lektioner i rad, utan paus mellan. Man sitter i princip kvar i klassrummet tills nästa lärare kommer dit efter föregående lektion. Till 20.00. Här är det verkligen allt eller inget.

KRAM!
Kommentarer (1)

Modell för en dag?!

Publicerad 2013-02-18 17:03:24 i Allmänt,

Apropå bekvämlighetszon... Jajjemäm. I fredags blev vi tillfrågade att gå modeller på en modevisning i anknytning till en filmpremiär på en stor shoppinggalleria. Vi åkte från skolan lite före 11. Vi satt fast i rusningstrafik i över en timme och temperaturen låg på 33 grader och utan AC i taxin och kom tillbaka nu på kvällen vid sju, så det var en lång dag i indiska mått.
 
Vi fick knappt veta någonting innan vi åkte och knappt när vi var där heller. Det var jag, Emmy, tre andra indiska tjejer och fyra indiska killar. Av någon anledning vi inte riktigt förstod så fick vi inte under några omständigheter säga att vi var studenter, vi skulle säga att vi var svenska professionella modeller. (Förmodligen för att det verkade proffsigare så från arrangörernas håll). 
 
Jag blev tilldelad western-teen-style-look så jag hade neongrönt och rosaprickit och stora lockar. Sminkad med flera tjocka lager hemskt smink och accessorer till en gräns att jag kände mig som en julgran. I höga klackar drog vi av några rundor på catwalken bredvid vår tilldelade killmodell för stunden, framför pressfotografer och publik och sedan gick skådespelarna till filmen (tydligen kända och "barasåååååsnygga") upp på scenen och blev intervjuade och fotograferade. Jag varnar redan nu för hur hemsk min outfit är. Det är ett indiskt klädmärke och deras sommarkollektion.
 
Alltså jag doooog innombords av nervositet och jag skakade så mycket att det nog hade varit en 8 på Ritcherskalan om rätt mätinstrument funnits till hands. En fot framför den andra. Andas. Le inte. Stanna. Posera. Håll posen. Vänd om. Ena foten framför den andra. Synka stegen med killmodellen. Ramla inte. Le inte. Sluta skaka som en rädd hare. Stanna. Posera. Landa på fast mark, pusta ut. Inse att det bara var genrep. Skaka ännu mer. Göra om det igen framför ännu fler.
 
Tur var att strålkastarna lös så starkt att jag inte såg någon i publiken. Jahapp nu har man testat på det också! Jag tror jag lämnar detta yrke åt mina mer långbenta medmänniskor som kan sväva graciöst över catwalken och som inte ler med mungiporna till öronsnibbarna så fort som blir nervösa.
 
Både jag och Emmy frågade oss själva flera gånger hur vi hamnat där. Det är lite så det går till i Indien, man planerar inget men det händer mycket. Och vi har dessutom sagt att vi ska säga ja till allt vi blir tillfrågade (inom rimliga gränser). För då får vi ut det maximala av denna resa plus att vi verkligen tar oss ur bekvämlighetszonen!
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela