Indien - landet som förändrar hela din världsbild.

Jag och min vapendragare Emmy har lämnat vår bomullstillvaro i Sverige för att söka lyckan i Indien. Vi byter ut de halvtrista salarna på Mälardalens Högskola mot Welingkar Institute of Management i Mumbai (Bombay). Vi lämnar kvarg, bandyklubbor, jantelagen och en stabil tarmflora hemma och byter ut det mot en årsförbrukning av imodium plus, 40 grader, total trafikkaos, fantastisk kultur och en kulinarisk käftsmäll á la himmelriket. Här beskriver vi kulturkrockar, vardagen och annat som vi upplever. En och annan bild laddas upp när nätverket tillåter. Följ vår resa och fall pladask för Indien så som vi gjort! Kul att just Du hittat hit!

Varning för äckligt inlägg.

Publicerad 2013-02-28 06:03:44 i Allmänt,

Varning för äckligt inlägg. Återresan var bara en halvtimme försenad, denna gång hade vi inte lika vassa biljetter som på ditresan. Tåget rullade efter 19 så det var lite tid att sysselsätta sig med innan man kunde/skulle sova.
 
Hade ingen läslampa heller men försökte tillgodogöra mig ljuset som sipprade in till min sovbrits (som sen gav sömnbrist). Jag läser boken Shantaram som är en tegelsten på 900 sidor om Indien och främst Mumbai. Typiskt mig att ligga och skratta högt för att jag inte kan hålla mig när det händer roliga saker i boken. Jag försökte verkligen hålla mig... Mamma vet nog precis vad jag menar, hon brukar också kunna skratta högt av böcker. När man inte "får" och "ska" skratta.
 
Sedan pratade jag med en dam bredvid min sovbrits i en halvtimme och vi jämförde Sverige och Indien. Det är det som är det bästa med tågresande, man får chansen att träffa så många olika typer av människor. Det är viktigt att ta chansen att göra det också. Vart alla är på väg, vad dom bär på för historier och hemligheter. Man kan alltid dela erfarenheter emellan och ta till sig kunskap. Det är bättre än alla guideböcker i världen tillsammans.
 
Nu till det lite mindre glamorösa. Vi for ganska tidigt från Palolem, så vi åt en väldigt sen lunch som middag. Jag var lite orolig att jag skulle bli svinhungrig senare. Resten av tågresan bestod dock av näringsrik diet bestående av de andra indiska medpassagerarnas FISAR! Det skets högt och lågt och fy faaan, det var ett helt "all you can eat-smörgåsbord" av mökar. Dog lite av fniss där i min ensamhet, på britsen, först av boken sen av det komiska att befinna mig i en gaskammare i 9 timmar. Låg dessutom lite högre upp och så vitt jag vet så stiger värme.... Inte ett dugg orolig att jag inte skulle bli hungrig på hela natten.
 
Hemma och välbehållen, endast med lite förstörda lukt- och smaksinnen.
 
Ha det MÖKet bra där hemma nu! :) Kram
Kommentarer (3)

Matlagningskurs

Publicerad 2013-02-27 09:31:27 i

Igår kväll hade vi bokat in oss på en tre timmars matlagningskurs hos Rahul. En kanonhärlig kille med riktig snits. På kursen var det var vi och tre till från Estland. Det kostade 1000rs och vi fick laga och äta 5 olika saker. Det är 120 kr.

Två olika kycklingrätter, varav en ni alla säkert känner till: chicken tikka masala. Sedan fick vi göra en linsgryta och sedan två olika typer av bröd. De olika bröden här i Indien är en hel vetenskap. Jag återkommer när jag doktorerat.

Det, mina kära familjemedlemmar och vänner, blir min gåva till er när jag kommer hem! En matlagningsorgie utan dess like! ;)

Varenda måltid hade sååå mycket olika kryddor och färska örter och det var minst 12 vitlöksklyftor i allt vi lagade (för 2-3 personer). Det var jättekul att få laga mat igen! Det är något jag saknar lite, vi äter ute hela tiden och har inget direkt kök där vi bor i Mumbai, bara en schleeeten platta.

Idag åt vi frukost med några nyfunna vänner på en terass med en utsikt mot en flod och berg med en stor, lummig djungel. Livet på en pinne! <3

Nu har jag promenerat på stranden, pressat lite, yogat vid havet och krängt i mig en fruktsallad. Kl 19 går nattåget härifrån och jag lämnar Goa med ett löfte om att komma tillbaka hit, så snart jag får chansen. Indien har charmat mig, fått mig att falla pladask och jag har blivit dökär i detta land med dess kultur, invånare, landskap och mat. Ingen återvändo.. ;)

Ciao!

Kommentarer (0)

Goa dagar

Publicerad 2013-02-26 09:11:15 i

Just another day in paradise... Ligger på en madrass med kuddar uppfluffade bakom ryggen. Surplar på en kaffe och blickar ut över havet.

Det är 33 grader, klarblå himmel och dessutom lågsäsong så vi är praktiskt taget ensamma på stranden. Vi valde dessutom ett väldigt tyst och lugnt ställe i Goa, men det tar tre minuter att åka till Palolem som har lite mer liv och rörelse.

Utefter stranden ligger små restauranger med rislampor och lite enkla parasoll med största delen sittbord med kuddar. På kvällen tänds det grillar där det lagas färsk fisk med en underbar doft av indiska kryddor blandat med västerländska influenser. Personalen tänder små levande ljus i sanden och himlen är stjärnklar.

Här om kvällen satt jag och Emmy och delade på en hel tonfisk med sallad omgiven av levande ljus och blickade ut över havet och natten. Känslan av lugn och ren och skär lycka var fullkomlig! Jag vart lite kär i livet. Igen! ;) Några locals som äger hotell här slog sig ner och berättade om Goa, kulturen och mycket annat intressant. Bland annat berättade dom att regeringen tvingar dom att riva alla bungalows och hotell efter säsong. Så varje år rivs dem för att sedan byggas upp igen! Detta för att stället ska få behålla sitt lugn och inte byggas på höjden och förstöras (så som många ställen i tex Thailand). Slöseri på resurser men en fin tanke.

För lugn, det har dom verkligen lyckats med! För partysugna finns dock en lösning som heter Silence party. Man väljer en av tre kanaler med tre olika DJ:s efter smak och sedan dansar man natten lång med hörlurar på en bar. Måste vara sjukt underhållande att beskåda! Får se om vi hinner med detta innan vi far hem.

Får ni chansen, åk till Goa! Det går charter hit :) pinsamt billigt med mat och boende och bort från strandförsäljare, discodunk och överviktiga topless-solande tyskar. Man får det bästa av två världar.. "Västerländsk" semester men med indisk mat och underbara människor och yoga på stranden. Här hittar man lugnet vare sig man vill eller inte. Helt magiskt!

Kram!

Kommentarer (0)

Ödet eller slumpen?!

Publicerad 2013-02-25 09:29:26 i

Efter den knasiga lördagen i skolan kastade vi i oss lite käk för att sedan ta en taxi till CST, tågstationen där vi skulle ta nattåget. Det var jag och Emmy och cirka en miljon indier. Två turister såg jag på hela tiden vi satt och väntade. Tåget var 2,5 timme sent men vi fick gå på runt midnatt.

Vi hade bokat 2a klass med AC. Det finns väldigt många olika klasser där 1a klass är lika dyrt som flyg men 2a klass är helt okej med säng, lakan och AC där vi delar fyra stycken på en kub i våningssängar med skynke. Vi betalade ca 200 kr tur och retur för en 12 timmars resa till Goa. Hotellet, eller bungalown, ligger i Palolem vilket är södra Goa och är jättestor med AC och kostar 438 kr för tre nätter för två personer. Ingen jättedyr semester... Frukost på tåget kostade 6 kr för två personer. Träffade en jättetrevlig tjej från Danmark som vi delade taxi med när vi kom fram. 80 kr för en timmes taxi.

När vi gick mot vår vagn så gick vi förbi de olika vagnarna med billigare klasser. Folk satt som packade sillar, på varandra, över varandra och armar och huvuden stack ut genom gallerfönsterna. Många stod upp redan och skulle med all sannolikhet göra det i 12 timmar till. Utan AC. Dom är mina hjältar. På min sängs utrymme hade 8-9 personer fått plats, så som de satt och stod.

Åååhh man får så otroligt dåligt samvete. Tänk vilken slump det är att man föds just där man föds. Det går inte ens att förstå hur bra vi har det hemma i Sverige. Och så klagas det så mycket på SJ och allt annat för den delen. Måndagar? Snö? Regn? För varmt? Bitterheten som finns i Sverige är vidrig ibland. Man har ju bara en oändlig tur att man blev född i Sverige. Kunde lika gärna varit i en hydda i Afrika eller i Indiens slumområden. Ändå är dom så glada. Alla är glada hela tiden. Det är verkligen utmärkande just för Indien tycker jag mig märka, nu när jag vart runt lite i Asien. Vänligheten, leendena och tacksamheten. Inte en uns till bitterhet, oavsett levnadsstandard.

Listan för vad det finns att vara tacksam för i Sverige är oändlig. OÄNDLIG! Det finns ALLTID något att vara tacksam för. Jag ska verkligen försöka bära med mig det genom livet. Klart att man inte kan vara positiv jämt, men när man har motgångar är det väldigt viktigt att dom inte får ta över. Att man gräver en djupare grop och ältar över vad man inte har istället för vad man har. Räkna upp på fingrarna allt du har att vara tacksam för, egentligen. Du kommer nog behöva både dina tår och din familjs fingrar till hjälp innan du är klar! :) Då kommer problemet du hade blekna jämfört med det braiga!

Tål att tänkas på.

Saknar er där hemma och önskar ni fick vara här och dela alla mina upplevelser med mig!

Varm kram!

Kommentarer (1)

Framförhållning på Hindi?

Publicerad 2013-02-23 12:20:38 i Allmänt,

Igår sent på kvällen tittade vi schemat på nätet. Då hade det uppdaterats att vi skulle ha Market Research från 9.00-18.00, samma professor och inga speciella raster. Där rök det lördags-träningspasset tänkte vi. Gick och la oss relativt tidigt för att komma upp. När vi väl är i skolan så får vi veta ca 9.20 att det inte är någon lektion just då, men att den eventuellt är framflyttad till 15. Men det får vi inte veta förns där i krokarna.
 
Vi blev glada för då fick vi ju faktiskt en lucka till att träna. Gick hem och bytte om. Väl framme på gymmet säger damen i repan att det är stängt för underhållning. Happ. Bara att gå hem och byta om igen då.
 
Efter halva dagen hade vi åstadkommit...ingenting. Vi gick och käkade lunch och begav oss sedan till lektionen som "kanske" skulle inträffa. Professorn kommer 40 minuter försent för att sedan fråga ut mig och Emmy framför resten av klassen varför vi var i Indien och vad vi ville ha ut av denna vistelse och att vi skulle presentera oss själva. Sedan berättade han om Indien och folkmängd och rabblade massa siffror jämfört med Sverige. Han skrattade högt efter att ha frågat hur många som bodde i Sverige.. "9 miljoner?! You call that a country?! We call it a suburb..." Vi skrattade högt, för det är så sant. Vi gick alltså inte igenom något väsentligt what so ever. Sedan avrundade han lektionen med att det bara stått på schemat att det var från 9.00-18.00 för att lura dit alla studenter till campus eftersom det pågick en management-mässa. Han bad om ursäkt för att dom lurat oss två också med detta. Luuuuuuring deluxe.
 
Det roliga var att vi och två till var de enda som blev lurade att gå dit 9.00 imorse, resten av 60 pers genomskådade bluffen och låg hemma och sov. 
 
Nu har vi packat, och om allt går som det ska sitter vi på ett tåg till Goa ikväll kl 23 som anländer imorgon förmiddag. Om allt går som det ska, vill säga. Vi börjar dock komma in i detta nu och skrattar mest åt situationerna som uppstår. Det blir inte alltid som man tänkt sig!
 
Ha en trevlig lördag som förhoppningsvis blir som ni planerat! Kram! :)
Kommentarer (0)

Är vi Goa?

Publicerad 2013-02-21 04:54:17 i Allmänt,

Nej, men vi ska dit i helgen! Goa ligger söder om Mumbai, nära på kartan men långt tidsmässigt. Det ska vara ett charterparadis med några av världens finaste stränder. Vi återkommer med betyg efter. Det blir indiskt nattåg tur och retur för att spara tid, det sk blir riktigt intressant...

Att fixa biljetter för tåg här i Indien är inte som vanligt. Man kan som turist inte boka via Internet, och indierna själva måste stå i kö på Internet i veckor eller kanske månader för att få en plats. Detta är för att dom är så många. Turister med turistvisum har förtur. Dock faller vi lite mellan stolarna som studenter med studentvisum, för vi hör inte till någon kategori. Vi fick helt enkelt åka till stationen och hoppas på vår tur och änglavakt. Spela lite dumma.

Väl framme i kassan låtsas vi som ingenting och säger vart vi ska och sen ska vi visa passen. Han skriver ut biljetterna sen kikar han i passen igen på våra visum och säger "inte tillåtet för studenter. Ni får inte åka." Sedan ger han oss biljetterna och säger: "det blir 4500 rupier". Vi pustar ut och tackar tåg- och reseguden för att Indien är just Indien och att pengar är mer värt än regler.

Så på lördag tar vi semester från "semestern". Det blir ca fyra dagar av chill och strand. Alla verkar ju tro att vi kommer att komma hem bruna så vi måste ju försöka åtminstone. Helt ärligt så är Emmy, som är året runt-brun, vitare här än vad hon brukar hemma. Vi är inte i solen någonting och är vi det så har vi ju långbyxor och långärmat.

Vi har precis varit på gymmet och sprungit, sedan ätit lite färsk fruktsallad med jordgubbar, mango, äpple och pumpafrön. Är nu laddade inför yogan, därefter har vi tre lektioner i rad, utan paus mellan. Man sitter i princip kvar i klassrummet tills nästa lärare kommer dit efter föregående lektion. Till 20.00. Här är det verkligen allt eller inget.

KRAM!
Kommentarer (1)

Modell för en dag?!

Publicerad 2013-02-18 17:03:24 i Allmänt,

Apropå bekvämlighetszon... Jajjemäm. I fredags blev vi tillfrågade att gå modeller på en modevisning i anknytning till en filmpremiär på en stor shoppinggalleria. Vi åkte från skolan lite före 11. Vi satt fast i rusningstrafik i över en timme och temperaturen låg på 33 grader och utan AC i taxin och kom tillbaka nu på kvällen vid sju, så det var en lång dag i indiska mått.
 
Vi fick knappt veta någonting innan vi åkte och knappt när vi var där heller. Det var jag, Emmy, tre andra indiska tjejer och fyra indiska killar. Av någon anledning vi inte riktigt förstod så fick vi inte under några omständigheter säga att vi var studenter, vi skulle säga att vi var svenska professionella modeller. (Förmodligen för att det verkade proffsigare så från arrangörernas håll). 
 
Jag blev tilldelad western-teen-style-look så jag hade neongrönt och rosaprickit och stora lockar. Sminkad med flera tjocka lager hemskt smink och accessorer till en gräns att jag kände mig som en julgran. I höga klackar drog vi av några rundor på catwalken bredvid vår tilldelade killmodell för stunden, framför pressfotografer och publik och sedan gick skådespelarna till filmen (tydligen kända och "barasåååååsnygga") upp på scenen och blev intervjuade och fotograferade. Jag varnar redan nu för hur hemsk min outfit är. Det är ett indiskt klädmärke och deras sommarkollektion.
 
Alltså jag doooog innombords av nervositet och jag skakade så mycket att det nog hade varit en 8 på Ritcherskalan om rätt mätinstrument funnits till hands. En fot framför den andra. Andas. Le inte. Stanna. Posera. Håll posen. Vänd om. Ena foten framför den andra. Synka stegen med killmodellen. Ramla inte. Le inte. Sluta skaka som en rädd hare. Stanna. Posera. Landa på fast mark, pusta ut. Inse att det bara var genrep. Skaka ännu mer. Göra om det igen framför ännu fler.
 
Tur var att strålkastarna lös så starkt att jag inte såg någon i publiken. Jahapp nu har man testat på det också! Jag tror jag lämnar detta yrke åt mina mer långbenta medmänniskor som kan sväva graciöst över catwalken och som inte ler med mungiporna till öronsnibbarna så fort som blir nervösa.
 
Både jag och Emmy frågade oss själva flera gånger hur vi hamnat där. Det är lite så det går till i Indien, man planerar inget men det händer mycket. Och vi har dessutom sagt att vi ska säga ja till allt vi blir tillfrågade (inom rimliga gränser). För då får vi ut det maximala av denna resa plus att vi verkligen tar oss ur bekvämlighetszonen!
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Att kliva ur bekvämlighetszonen...big time!

Publicerad 2013-02-18 15:59:08 i Allmänt,

 
Jag har en filosofi om att försöka att försätta mig i situationer som kan tyckas lite obehagliga, obekanta och spännande. Jag tror att det är väsentligt för att utvecklas som människa. Har skrivit mycket om att ta sig ur sin bekvämlighetszon när man tränar i min förra blogg, om att våga pusha sig lite till, trots att det bränner och sen ännu lite mer. Annars kan du inte bli bättre, stampar på samma ställe och utvecklas inte.
 
Att åka till ett annat land och studera har på många sätt och vis varit utanför min trygghetszon. Jag älskar att resa men är väldigt beroende av rutiner för att må bra. Dessutom flyttade jag ju inte till vilket land som helst, utan Indien. Landet med alla möjligheter och galenskaper, smutsigt och charmigt och konstigt. Jag ville till ett land som skiljde sig så mycket det bara gick från Sverige. Jag ville pina mig själv och tvinga mig utanför min bomullsvärld.
 
Men hur läskigt det än var innan jag åkte och hur många gånger jag frågade mig själv vad det var jag egentligen höll på med, det är ju så mycket enklare att bara stanna hemma.. Så mycket BEKVÄMARE. Så har jag den där envisa sidan som skriker "GÖRDETBARA!". Det är den där elden i mitt hjärta, den där nyfikenheten som gör mig så orädd. Jag älskar när jag låter den bestämma. För vad är egentligen det värsta som kan hända? Att det är tråkigt, att man blir sjuk, att man inte klarar kurser? Ja kanske, men det blir faktiskt vad man gör det till, och jag tänker att det är ju bara tre och en halv månad av mitt liv. En ynka millimeter av min tidslinje (jag ska leva till jag blir minst 100!!) Och om det suger rejält kan man alltid åka hem, som sista utväg.
 
Men som sagt, det blir vad man gör det till och det är sannerligen en inställningsfråga också. Man har alltid ett val hur man ser på saker och ting. Jag skulle kunna gråta och längta hem när någon puttar av mig av pendeltåget och trampar sönder min tånagel med en klack. Eller så kan jag se det som ett intressant fenomen i en miljonstad och glädjas över att få möjlighet att se detta och samtidigt tyst tacka för att det inte är så hemma i Sverige. Jag kan bryta ihop över att sitta i timmar av rusningstrafik i en trång taxi i 33 grader utan AC. Eller så kan jag glädjas av att jag får en vunnen stund att filosofera på livet, titta på människor som myllrar, ta in lukter och intryck och njuta av att inte stå hemma och skrapa rutorna.
 
Find beauty in everything. There is ALWAYS something to be happy about. Man måste sluta suga på den sura karamellen, sluta okynnesäta dom där sista, vidriga pralinerna i Paradisasken och istället börja ta för sig av de godaste, sötaste mest färgglada bitarna. Du väljer vad du lägger i din godispåse! Och glöm inte att bjuda andra på dina favoriter också!
 
Nästa inlägg handlar om något som fick mig att skaka av nervositet, där jag på en catwalk tog mig ur min bekvämlighetszon.
 
Johannan
Kommentarer (0)

Festisar på hög nivå

Publicerad 2013-02-17 18:19:33 i Allmänt,

Four Seasons Hotel har en takbar på 33:e våningen, Air. Självklart under bar himmel med utsikt över Mumbai och havet. Det är lyx på nivåer jag knappt snuddat vid förut. När vi anlände med taxi kom alla andra i snygga bilar med tonade rutor, körandes av privatchaufförer. Skybar ligger i lä. Lite så.

För att ens få komma in måste man betala 2500 rupier, som är det minsta man MÅSTE spendera där uppe.

Väl uppe träffade vi kul folk, njöt av utsikten, drinkar och musiken. Inbillade mig nästan att det var frisk luft där uppe också, som nästan inte smakade avgas. Om jag låtsades riktigt mycket att jag var på Björnön och sprang milen.

Vi stod med en norsk kille under nästan hela kvällen och han påpekade att det var konstigt att inga indier kommit fram och härjat med oss, eftersom vi var tre, europeiska tjejer. Vi tänkte att så farligt kan det ju inte vara... När vi sagt hejdå till honom så fick vi bita i det sura äpplet. Likt flugor som dras till skit, eller likt myggor dras snabbt som blixten mot en gatlykta omringades vi av indiska pojkar i alla möjliga format. En berättade på knackig svenska att han sett en älg i Uddevalla. Det var med nöd och näppe vi kom därifrån efter att ha både vänligen men bestämt armbågat oss igenom svärmen.

När vi kom hem vaknade inte nattvakten, men jag började göra lite suspekta ljud, parningsrop och diverse truddilutter och tillslut blev vi insläppta.

Gårdagen tåg hårt på krafterna, idag har vi hängt på Phoenix mall, ätit sallad och gått på bio, Lincoln. Bra film! Vi mötte upp en tysk kille och en norsk kille som jobbar här i Mumbai. Innan bion ställer sig alla upp och nationalsången spelas på duken. Sedan kommer det en filmsnutt på några minuter om hur farligt det är med rökning och så visar dom groteska bilder på människor som insjuknat i cancer.

Fortsättningsvis så står det under hela filmen i högra hörnet en varningstext med "rökning dödar så rök inte för då dör du"! Inte alls störande när det tar upp två meter av den stora filmduken. Sen var det även halvlek och bensträckare efter halva filmen. Och så spelas den avskräckande "rökningdödar"-filmen igen.

God natt! :)
Kommentarer (0)

Tempel och moskébesök

Publicerad 2013-02-16 16:36:45 i Allmänt,

 
 
Nu under kvällen besökte vi en moské och ett tempel. På templet fick vi en prick i pannan och offrade en blomma, men sen fick vi tillbaka varsin blomma och kakor. Vi fick inte ta bilder på templet men på moskén.
 
Nu har vi fyllt i ett formulär och frågat vår Hostel-rektor om lov, Madamme Deepha, om vi får vara ute längre än till 23.00. Som annars är vår läggdagstid enligt reglerna. Vi utbytesstudenter får vara ute längre, men tjejerna som bor här måste ha papper med intyg från deras föräldrar för att ens åka och hälsa på sina föräldrar, oavsett om dom är 29 eller 24 år. Lite knasigt! Därför står alltså 25-åringar och tjuvröker på toaletter, vi tycker det är lite galet. Man ska vara gift vid helst 23, men att vara ute utan tillstånd från föräldrarna är inte okej. Ikväll ska vi eventuellt på nattklubb, det ska bli mycket intressant.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Kuligt

Publicerad 2013-02-16 04:30:03 i Allmänt,

Jag har glömt berätta när vi var på yogan och vi skulle utföra lite nya andningsövningar. Dessa hade olika namn som tillexempel rabbitpose, catpose, dogpose och någon tiger/lejonliknande andningsövning. Då intar man en stereotypisk position för det djuret och andas/flåsar som det djuret. En enda blick åt Emmys håll och skrattet var oundvikligt. Och när man inte får skratta så blir det bara värre. 
 
Hela salen sitter alltså som ett lejon med hela tungan ute ur käften och flåsar och gormar roooaaaaaarhhh. Jag inombords-dog av skratt. Killen bredvid mig låg och tupp inombordsrapade hela timmen. Det kan bli så när man håller på med andningsövningar. Det gjorde inte saken bättre....
 
En annan kul grej var en kille som skulle hjälpa oss med en sak, så lade jag till honom i mina kontakter på telefonen, men han fick skriva själv. När jag inser vad han heter så kollar jag på Emmy och kan med stor fokus, precis på gränsen, hålla mig för skratt. Killen hette Hareshit. Apropå djur.
 
Ett annat stående skämt är ju namnen på alla dessa positioner vi utför på yogan. Vi kan knappt uttala dem, vilket innebär att vi kryddar med en egen liten twist. Och sen har vi ju då så fruktansvärt hårda sängar, vi domnar bort och vaknar flera gånger varje natt av att hela kroppen brusar. Då brukar Emmy säga att hon måste sitta i Madrazen (yogaposition) på madrassen. Och äta Madras. 
 
Men det här med sängarna försöker vi ändå se positivt. Citat Emmy: "Det är ju jättebra att sängen är så hård för då blir det ett bord också. Jag kan ställa kaffekoppen bredvid mig i sängen och röra mig utan att den välter.." Se så positiva vi är! :)
 
Nu blir det en sväng till gymmet med tabataintervaller efter en "god" frukost. Vi råkade koka äggen för kort så det blev äggzåz med tomat. Gött!
 
/J
Kommentarer (0)

Kulturkrockar i massor

Publicerad 2013-02-15 16:41:22 i Allmänt,

Tänkte gå igenom lite allmänt vad jag hittills upplevt som kulturkrockar och andra roliga inslag i vår vardag här borta på andra sidan.
 
1. Att vandra omkring på gatorna är inte alltid det lättaste. Det är både ett galet tempo och snigeltakt, så det gäller att öva på tempoväxlingar för att inte springa över någon eller bli påsprungen. Sen måste man även lära sig att slalomgå och smyga som en ninja om man någonsin vill komma fram till slutdestinationen. Folk äter, sover, samtalar, går och kör bil precis överallt och ingenstans.
 
2. Identifikation och säkerhet. Det ständigt återkommande - var vi än går så måste vi identifiera oss, skriva in och ut oss i loggböcker och passera metalldetektorer. I skolan bär vi ID-kort hela tiden. Jag har gjort av med ca 15 stycken kopior av mitt pass och visum och säkert 20-25 små passbilder som används till olika ID-kort och formulär. På gymmet behövde dom veta om jag var gift, vad min pappa heter och vad jag väger och detta var bara tre av ca 75 frågor att fylla i.
 
3. Den icke rådande bakteriefobin. Förutom att man äter med händerna på de flesta ställen så delar man även på allt. Exemplet jag kan dra är i skolan, där det finns en vatten-purifier. Men istället för att ha som vi har hemma, pappmuggar till förfogande, så står det en enda mugg i metall, som ALLA går och dricker ur. Vi fyller flitigt våra privata flaskor, men inte ens där kan man riktigt gå säker, för står flaskan framme på skolbänken kan någon lika gärna komma och ta en sipp om nöden kallar.
 
4. Public affection dvs kramar, hålla handen och pussas öppet är inte tillåtet. "Get a room"-uttrycket har alltså en äkta mening i detta land. Man ser ibland par smyg-mysa i parker efter mörkrets inbrott.
 
5. Att få en rap riktad mot sig cirka tre centimeter från ansiktet av en vilt främmande karl som man råkar gå förbi på gatan är inte en omöjlighet. Det är inte något försök att säga hej på franska, det är bara det att det inte anses så fult att bekräfta för en främling vad man förtärde till lunch.
 
6. Det eviga städandet. Det städas överallt, konstant och hela tiden, men det blir tamefanken inte rent. På gymmet så är det en städerska som går och städar varje dag och lägger ut jättestarka pissoar-pastiller i alla skåp, skrymslen och vrår. Resten av tiden står hon och råglor när vi byter om eller putsar exakt den maskinen som man använder just då på gymmet. Vårat rum städas varje dag (endast golvet) och det görs med en smutsig trasa. På måndagen dras smutsen till den högra sidan av rummet, för att sedan nästa dag dras till baka till vänstra sidan igen.
 
7. Skakandet på huvudet. Jag kommer inte över det.. Jag måste verkligen tänka till varje gång att själv inte skaka när jag menar nej. Vill ni ha mer nötter? Vi skakar på huvudet och vad får vi? - mer nötter såklart! För det betyder ju ja för dem :)
 
8. Att kunna leva hand i hand och fredligt - trots olika religioner. Jag är fascinerad över hur fredliga alla är mot varandra och den acceptans som faktiskt märks mellan de olika religionerna. Jag vet ju inte hur det är EGENTLIGEN, men det är min uppfattning. Lite "Gud är ju Gud oavsett form och tro". Det är nästan som att de uppskattar att ha så många religioner, för då får dom så många fler anledningar att fira - alla högtider måste ju firas!
 
9. Skillnaden på uteliggare och privatchafförer. Detta kanske låter lite udda, men vi var tvungna att fråga varför relativt välklädda män ligger och sover, barfota, på tidningar, mitt på gator och trottoarer. Jo det är nämligen så att   vi bor i ett ganska fint område, och dessa män är privatchafförer till de boende i området. Men det är för långt för dem att åka hem mellan körningarna, så då sover dom på gatan. Inte i bilarna, på gatan.
 
10. Det anses konstigt att jag och Emmy varken är gifta eller förlovade, framförallt jag då som börjar bli till åren. Vid 23 jordsnurr börjas det tryckas på rejält hemifrån för de indiska tjejerna. Men vad ska jag göra, ingen har ju  friat än så, då är det inte lätt... ;)
 
11. Näspetande. Yes! Överallt står folk och pratar och petar. Faktum är att dom pet-pratar, det går lite hand i hand. Gärna hela fingret och gärna så att man nuddar hjärnan. Längst in finns de största skatterna. Harklas hejvilt görs det också.
 
12. Överbemanningen! Måste bero på att lönerna är så låga, men någon måtta får det vara. Vid ett helt vanligt köp av nötter så är det bakom disken tre-fem stycken som står och pekar på vilka nötter man menar (man köper på lösvikt), sedan är det en som slår in det man ska ha på en kassaapparat och så får man ett kvitto. Det visar man upp för personen bredvid, så att han ser vad han ska packa i påsen. Sedan visar man kvittot för den som står bredvid honom, dvs betalningsansvarige som tar betalt och sedan får man sin påse med nötter av en sjunde anställd. Sedan går man ut genom dörren som öppnas av en ordningsvakt. Glöm inte alla de tiotal personerna som är på golvet i affären som packar upp och hjälper till.
 
På andra affärer har dom även en pås och väskvakt, då man inte får ha med sig påsar från andra affärer in i en annan affär så då måste man hänga in i garderoben som på krogen. Bara det att "garderoben" är några krokar på gatan utanför. Känns ju tryggt att hängarna saker där....
 
Vidare är det samma sak överallt, på restauranger kan det springa 5 olika på samma bord, på gym är det tre PT på en kund, i receptioner är det 7 stycken som är inblandad i samma ärende osv. I skolan har dom en nyckelvakt på varje var de sex olika våningarna. Dom ansvarar för att låsa upp dörren för lärarna in till klassrummen. Resten av dagen sitter dom och glor rakt fram. Det finns hissvakter på skolan som sitter i varsin av de fyra hissarma, på en pall, inne i en hiss som är ca en kvadrat. Deras jobb är att trycka på knappen åt studenterna och lärarna. Inget annat. Det positiva med detta är ju att det skapar jobb och sysselsättning i ett land med en enormt stor och ständigt ökande befolkning.
 
Fler punkter kommer definitivt längre fram!
 
Trevlig helg!
 
 
Kommentarer (0)

Det går mot hetare tider...

Publicerad 2013-02-15 10:26:18 i Allmänt,

 
Titta noga. 35 men känns som 41... Ja det kan jag verkligen intyga! Och nu är det inte ens den varmaste perioden.  Men missnöjda är vi inte :)
 
 Jag blev frisk ett dygn efter magbakterien, så jag mår prima skinka! Eller kanske häst? Man vet ju inte nu för tiden. Jag och Emmy roade oss en natt med hysterisk skrattanfall över bland annat en gammal klassiker: "Alla barnen år lasagne utom Conny för det var hans Ponny..."
 
Här äter vi vegetariskt hela tiden typ, så vi är lite skyddade mot felmärkt kött. Däremot har vi ju ingen aning om vad exakt vi äter eftersom det heter så skojiga namn. En del grytor har lite väl ocharmiga färger. Bilder kommer!
 
kram
Kommentarer (0)

Som ett brev på posten.

Publicerad 2013-02-12 11:46:52 i Allmänt,

Det sägs att man inte har upplevt Indien ordentligt om man inte åkt på en rejäl magåkomma. Därför bestämde jag mig för att prova på detta, öppen och kulturell som jag är. I natt utövades alltså sprints i intervallform på 20 meter från punkt A till punkt B där A=säng och B=toa. Men jag ger mig inte, jag tycker fortfarande om Indien och är mest glad att jag klarade mig i hela 12 dagar innan det blev knas! Det var längre än vad jag någonsin vågat hoppas på :) Hoppas allt är toppen där hemma och att ni trycker semlor från både mig och Emmy. Kram!
Kommentarer (1)

Pics. Fortsättning

Publicerad 2013-02-09 19:54:59 i Allmänt,

 
Emmy och Lea äter pannkakor. "Det kanske låter gott"...
 
 
Strosar runt.
 
 
Till och med hundarna vet hur man fångar dagen.
 
 
Jag i skolan. Jag vet, jag diggar inte heller kavaj-, skjorta-, -finbyxor och gladiatorsandalkombon, men det är dresscode.
 
 
 
Kommentarer (0)

BOLLYWOODSTJÄRNA?

Publicerad 2013-02-09 19:47:31 i Allmänt,

 
 
 
En utbytesstudent som gått på Welingkar från Eskilstuna berättade att det kan komma fram folk och fråga om man vill vara med i Bollywoodfilmer, oftast som statist eller göra mindre roller. Detta för att det är svårt för dom att hitta nog med västerlänningar till dessa roller.
 
Idag, efter att vi käkat Fro-Yo (återkommer), så kom det fram en agent och frågade om vi var intresserade att vara med. Han lämnade sitt kort och tog Daniels nummer. Det kan vara klokt som tjej att inte ge ut sitt nummer, man vet ju aldrig. Vad tror ni? Blondie1 och Ännu-Blondare2 gör skådespelardebut i Bollywood?
 
Idag har vi haft ätardag så jag, Lea och Emmy tog taxi till Bendra, ett lite finare område med massa street shopping men även en del större märkesbutiker. Vi käkade pannkakor till lunch och efter det vi en runda bland stånden. Det är alltid lika kul att se Emmys min för det är verkligen det värsta hon vet med så stora folkmassor som trängs, skriker och svettas i sin egen sås. Jag håller mest andan och plöjer på. Vi kikade in på Levisbutiken och där finns de flesta jeansmodeller för under 200 kr, på Nike är träningskläderna 30-40% billigare än hemma. 
 
Ätardagen fortsatte med en rejäl fika innan vi tog en tuk-tuk som zickzackade sig genom bilköerna till destinationen. Havet fick vi nu se på nära håll. Vattennivån var låg så det var mest stenigt och skräpigt men det var vackert att gå efter kanten och sedan sitta på en parkbänk i kvällssolen för att invänta solnedgången.
 
Daniel mötte upp oss för middag vid havet och vi åt en underbar middag där till och med det indiska vinet var drickbart och sedan strosade vi runt innan vi åt Fro-Yo, som är frusen yoghurt på lösvikt med vilka tillbehör som helst - allt från kit kat till torkad ananas. Sedan väger man rubbet och betalar. Och sedan mår man (jag) illa för att man (jag) som vanligt inte kan hantera buffé som den matmissbrukare man (jag) är.
 
När jag drar fingrarna på min hud så blir fingrarna svarta. En vanlig dag i Mumbai... Hepp, en dusch på det här?!
/J
Kommentarer (0)

Lite bilder från gårdagen

Publicerad 2013-02-09 07:36:07 i Allmänt,

 
Lea, Disha och Daniel på en Irländsk-indisk pub
 
 
Fast i rusningstrafiken en fredagskväll. chaffören stannade till och med motor och intog powernap-position.
 
 
Baksidan av Welingkar (skolan).
 
Emmy utanför vårat Hostel i Matunga.
 
 
Phoenix mall, en superlyxig galleria som vi kan fly till om vi känner oss alltför kulturkrockade.
 
 
Disha och Daniel (från Tyskland, som gör internship med Lea) på en italiensk restaurang. Om indierna får bestämma blir det europeiskt.
 
Kommentarer (0)

Vad hände där?

Publicerad 2013-02-09 05:27:00 i Allmänt,

Det här kommer att låta lite konstigt kanske. Men jag vill ändå skriva det för det var lite häftigt. Igår, på yogan, under meditationsdelen så kände jag en enorm känsla av lycka och lugn. Jag vet inte när jag kände mig så..hel..och nöjd senast. Och genom mina stängda ögonlock börjar det rinna tårar, sakta, ned för mina kinder. Lyckotårar...tror jag? 
 
Jag tänkte bara 'vad är det som händer med mig'? Kanske, kanske är det massor med spänningar som legat latent inombords som får komma till ytan och kanske, kanske har jag äntligen varvat ner efter några år med alldeles för fullspäckat schema där jag aldrig riktigt hunnit landa eller reflektera och känna efter. Spiralen behövde brytas, hamsterhjulet stoppas och detta rejält. Att ha tre månader med tomma blad i kalendern framför mig, där jag, JOHANNA bara MÅSTE ta en dag i taget. Ni som känner mig väl vet att det gör mig stressad att inte ha planerat varje timme av mitt liv hemma. Här har vi inget val. En dag i taget är det som gäller, både på skolan och i livsstilen. 
 
Det mest fantastiska är hur anpassningsbar man är som människa. Det gör mig ingenting att ta en dag i taget här. Det är skönt och jag får hur mycket tid som helst till att fundera över vad som är viktigt i livet. Kanske därför jag konstant gått runt med ett fånigt leende sedan jag kom hit och inte ens blir irriterad över saker som inte blir som jag tänkt. Vem vill lägga onödig energi och tid på irritation och negativa känslor när man har möjlighet att få vara glad och må härligt genom att bestämma över sin egen lycka? Ekvationen är enkel. Att känna tacksamhet och lägga fokus på det jag har, inte det jag inte får eller inte har. Här och Nu.
 
Nej, jag har inte blivit religiös. Jag bara bekräftar det jag redan vet, men som fått sidosättas till förmån för allt annat som verkat viktigare. Prestationer och att aldrig känna mig nöjd. Jag har nu fått chans att dra i handbromsen och tagit den, jag har drömt om att få åka till Indien så länge och det blev bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Fånga in era drömmar och gör dom verkliga när ni får chansen! Det ger nya perspektiv och möjlighet att utvecklas.
 
Kram!
Kommentarer (3)

DU SA VAD?!

Publicerad 2013-02-07 14:24:38 i Allmänt,

Okej party people... Nu börjas det. Vi hade alltså lektion idag i Business Environment. Läraren är en kvinna som ser ut som en gammal spådam. Otroligt auktoritär men samtidigt mycket karisma. Jaha, vad är problemet då, tänker ni? Joo.. Såhär är det: Hon kan nämligen inte säga F så hon säger P istället. On top of that...hade hon en sån där riktigt, riktigt rejäl indisk dialekt. Och pratar snabbare än blixten. Hela Pöreläsningen tog jag i Prån tårna Pör att Pokusera på ekonomiska Paktorer och "piftypive years op this pillosoppii".
 
Jag ville pnissa rätt ofta men vågade paktiskt inte. Det var en helt annan stämning i klassrummet till skillnad från pörra pöreläsningen och så port någon verkade lite disträ så pick hon den personen att plytta pram till pörsta raden. Detta blir en rejäl utmaning denna termin! :) (Ni kanske märker hur drygt det är med detta, så jag slutar nu.)
 
Man märker att det är lite annorlunda än vi är vana vid i klassrummet. När någon var disträ, förutom att de fick flytta längst fram, så ställde hon också frågor om dom tyckte att det var rättvist att deras föräldrar betalade en sån fin utbildning medan dom inte gjorde det dom var här för. Sen pratade hon mycket om hur vi var framtiden och att vi hade chans att påverka Indien och världen, men inte om vi ha bara lite kunskap utan bara om vi tog till oss ALLT. Dessutom pratade hon om hur hård konkurrensen är för att få jobb i Indien. Så det var lite skrämseltaktik, men det verka fungera.
 
Vi väntar nu på att vår middag ska komma levererad. Vi får varje kväll hemkört  "Dabba" vilket är två olika rätter i påsar med ris runt 19.30. Uttrycket "äta här eller på påse" som man ofta hör på kinahaket hemma har fått en ny innebörd. De flesta andra tjejerna som bor här har det ordnat så, och vi tänkte prova på och se hur det är. Vi är som barn på julafton eftersom vi är hungriga redan från 17 och vi intar maten på golvet. Efter maten intar vi en meditationsposition som vi lärt oss från yogan som ska vara bra för matsmältningen.
 
Ha en pantastisk dag gott polk!
Kommentarer (0)

Det här med trafiken...

Publicerad 2013-02-07 07:19:00 i Allmänt,

När vi berättade för folk hemma att vi skulle till Indien så var den övervägande responsen: "men guud det är så smutsigt, ni kommer bli så sjuka!". På stark andraplats kom något i stil med att vi verkligen skulle passa oss för trafiken och att den är helt galen och folk dör stup i kvarten.

Jag har reflekterat över det där nu. Visst, det är smutsigt och det ligger en hel del sopor på gatorna, både slängda sopåkare och löst skräp. Luften är också förorenad. Men det är är på långa vägar så smutsigt som folk får det att låta. Jag fick precis samma känsla i andra stora asiatiska storstäder jag besökt, dock med undantag från Kinas storstäder och Hongkong som jag upplevde kliniskt rena.

Med trafiken är det samma sak. Det är inte nödvändigtvis värre här i Mumbai än någon annan mångmiljonstad jag besökt i Asien. De kör dock på helt andra sätt här än i Sverige. Det är ett konstant blixtlåskörande, man släpper förbi, saktar in eller gasar på till förmån för andra, man tutar proaktivt istället för reaktivt. Här tutas det alltså inte för att man är förbannad eller för att man sett en snygg tjej strutta förbi, nej här är det grundläggande att tuta, av säkerhetsskäl. På alla lastbilar står det "HORN OK PLEASE". Det tutas i välmening "här kommer jag, så ni vet vart jag befinner mig". Detta tror jag förhindrar otroligt många olyckor. Samtidigt kommer man aldrig upp i några vidare hastigheter heller eftersom att det är så många bilar överallt. Det farligaste tror jag är att sitta på moppe. Ingen bär hjälm och ofta ser man en familj på fem stycken som sitter på samma moppe, där inte ens tvååringen har hjälm, mitt på motorvägen, mellan alla bilar.

Sjuka kommer vi med all sannolikhet att bli, på något vis. Dock tror jag inte att bakterierna skiljer sig mer här än något annat varmt land. Jag menar, man blir förmodligen lika sjuk av gatumat här som i Thailand eller Kambodja. Detta återstår att se. Vi äter på helt okej ställen och dricker bara flaskvatten.

En vecka har nu gått sedan vi kom hit. Idag ska vi ha första lektionen i Business Environment, det ska bli kul. Vi mår bra, äter gott, tränar varje dag, läser mycket och träffar trevliga människor. Jag är så glad att vi tog chansen och åkte hit!

Varm kram!
 
Bilderna blir konstiga i denna blogg men detta är vårt otroligt vackra rum:
Kommentarer (1)

Röda ofantliga morötter

Publicerad 2013-02-06 11:56:59 i

Inhandlade dessa idag för 5kr. Pennan bredvid visar hur stora dom är. Dom är helt röda i köttet och lite saftigare än hemma.

Kommentarer (0)

Riktig yoga!

Publicerad 2013-02-06 11:51:55 i Allmänt,

9.00-10.00 varje vardag har vi yoga på schemat i skolan. Här är den klassiska yogamattan utbytt mot en trasmatta. Tre yogainstruktörer hjälptes åt att instruera. En utav dem är en man på uppskattade 55 jordsnurr som är vigare än någon jag mött. Gummimannen tänker jag kalla honom.

Vi har varit mycket förväntansfulla inför detta. Klassen inleddes med lite mer fysisk form, jag kände igen solhälsningen och lite annat från den mer kommersiella yogaform som finns på Friskis. Sedan kom lite meditation, lite mer fysiska stretch- och rörlighetsövningar följt av andningsövningar, mer meditation och sedan avslappning.

Dessutom ska vi repetera detta för oss själva varje dag, som en del av yogan:

1. Today is a great day.
2. I can handle more than I think I can.
3. I feel satisfied when I try to do my best.
4. There is always something to be happy about.
5. I Will make someone happy today.
6. Everyday in every way I get better and better.

Avslutningsvis satt alla i klassisk yogaställning (jag har en bit kvar innan jag får upp båda fötter på motsatt ben) och avslutar med OM i kör. Jag fick faktiskt rysningar, det var jättemäktigt. Det var som om hela rummet vibrerade i ett.

Efteråt fick vi hemläxa av Gummimannen att träna på en viss andningsteknik. Så här sitt jag och flåsar och äter fruktsallad.

Innan lunch drog vi till gymmet och tränade. Jag rev av en WOD för första gången på flera veckor, det var helt underbart! Bland annat med frivändningar. Jag hade ärligt talat en grupp Indier som stod runt mig och råglodde, frågade om allt jag gjorde och skulle prompt hjälpa till att konka vikter fram och tillbaka. 60 % av skaran var anställda och resterande andel var nyfikna medlemmar på gymmet. Alla som tränar vet ju hur drygt det är att bli störd mitt i koncentrationen. Detta är också något jag får vänja mig vid och tänka att dom bara är nyfikna. Kroppen känns pigg och fräsch efter vinterns tunga problem med mjölksyra och dålig återhämtning. Ingen är lyckligare än jag idag!

Ha en underbar dag!
J
Kommentarer (3)

Frukt- och grönsaksmarknaden

Publicerad 2013-02-05 11:17:04 i

Detta är frukt- och grönsaksmarknaden i Matunga, ca två minuter från vårt hostel.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/4037967/images/2013/pic_5110db04ddf2b37aaf122624.jpg" class="image">

Kommentarer (0)

Dagen outfit

Publicerad 2013-02-05 11:08:47 i

Här kommer två bilder på hur vi ska klä oss på yogan och vad som dessutom anses vara formell klädsel på skolan, då jämfört med kavaj, skjorta och finbyxor.

Kommentarer (0)

Lite pics!

Publicerad 2013-02-05 11:04:58 i

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/4037967/images/2013/pic_510f61cde087c329cd4cb657.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/4037967/images/2013/pic_510f62c3ddf2b354c874e3c1.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/4037967/images/2013/pic_510f62cc9606ee7af2acd306.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/4037967/images/2013/pic_510f62d69606ee7af32f20e4.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/4037967/images/2013/pic_510f62e8e087c36fba948503.jpg" class="image">

Kommentarer (0)

Luftföroreningar och koftor.

Publicerad 2013-02-04 16:20:00 i Allmänt,

Idag hade vi en sak planerat. En enda. Det var att åka med Jesal till polisstationen för att registrera oss här i Indien. När vi kommer säger hon, inte helt oväntat, att "neej idag går det inte, men imorn, samma tid". Jag är glad att vi inte har så många lektioner just nu för allt tar verkligen så mycket mer tid än väntat.

Istället hoppade vi in i en taxi, denna gång i sällskap av inga mindre än oss själva, vårt fantastiska lokalsinne och den sköna mixen av att tala flytande hindi efter åratal av språkstudier. Eller vänta nu...

Indien är ett land där en hel del människor pratar engelska. Men.. Utöver det finns det 22 språk, vad vi har förstått. Tyvärr är det oftast bara de som fått chansen att gå i skolan som talar engelska eftersom det är det officiella undervisningsspråket. Nu till poängen: Ingen taxichaufför pratar engelska.

Ändå lyckades vi ta oss från A till B, och sedan tillbaka till A både helskinnade och med hedern i behåll. B var i detta fall en Vodafonebutik där vi skulle fixa våra SIM-kort. Jag skojar inte när jag säger att det behövdes mer papper för att fixa ett SIM-kort än för att fixa visum. Och för att få visumet frågar dom till och med vad ens föräldrar har för yrken och vilket toapapper dom använder och om dom har mjölk i kaffet. Nästan.

Det gick ändå relativt smidigt och nu har vi våra indiska nummer som strax kommer att aktiveras. Det kommer kännas lite mer okej att fara runt och upptäcka Mumbai om man vet att man bara kan ringa en livlina eller fråga publiken om vägen (dvs en av tjejerna vi bor med) eller om man hamnar i någon jobbig situation. Jag är stolt över oss! Snart ger vi oss ut på lite längre äventyr, dock fortfarande med lördagens motorhaveri mitt på motorväg i nowhere-to-escape-anda malandes i mitt undermedvetna.

Det är lite svårt att sova för min del. Jag har ju svårt att sova hemma redan som det är, men här, trots att jag har öronproppar så går det inte riktigt att skärma av ljudet. Det värsta är inte gatan, kvällarna är väldigt lugna från tutor och trafik. Det värsta är huset i sig. Fläkten, AC, dörrar och alla andra studenter, hundar som skäller osv. Fast värst är faktiskt våran purifier, den som gör vattnet drickbart. Den spelar ofrivilliga morsekoder i piiip-pip-piip-format. Piiiiiiip. Bruuuuuuum. Piiiiiip. Pip. Brumbruuum. Diisch. Kluckkluck. Piiiip. Hela natten lång.

Men detta har jag bestämt är en del av min terapi här i Indien. Tålamod. Hitta lugnet. Skärma av störande ljud. Andas. Sånt som jag ju är så brutalt dålig på hemma. Så jag är TACKSAM för att jag får möjlighet till extra mycket utmaning i och med denna fantastiska vattenomvandlare. (Det är väl en inställningsfråga, eller hur? Är jag ute och cyklar?)

I övrigt tränar vi varje dag på morgonen. Nu har det blivit löpbandet i 30-45 minuter och lite kompletterade funktionsträning. Får se hur jag kommer att lägga upp träningen när vi kommit in i vårt schema lite bättre.

Jag har en affärsidé... Att man borde ha som telefonkiosker överallt där man kan betalat 50 rupier och få andas frisk svensk skogsluft i mask i 10 minuter. Vi har inte sett himlen sedan vi kom och det kliar i ögonen hela tiden på grund av alla luftföroreningar. Fram med intresseblocken och intressepennorna: Snoret är kolsvart när man snyter sig. Yum! Någon sa till mig igår att det var att likna med att röka 11 paket cigaretter, att bo här EN dag och andas luften. Renlevnadsmänniskan i mig dog lite.

Vi fortsätter att äta gudomlig mat. Jag kommer inte sluta tjata om detta. För det mesta är inga menyer på engelska så vi pekar glatt och får in det vi får in helt enkelt. Det är väldigt roliga namn på maten ibland så internskämten får mycket substans. Med namn som Kofta, Madras, Paper och Dosa kan mycket bli kul. Typ som när servitören spillde Kofta på Emmy var ju det tur att hon fick en kofta på sig, utifall hon frös. Jaaa, jag vet. Nu hör jag era djupa suckar ända hit.

God natt!
Kommentarer (0)

En helt "vanlig" lördag

Publicerad 2013-02-03 08:57:53 i Allmänt,

Igår var det lördag och vi hade inga lektioner. Först var vi ändå i skolan för att fixa diverse papper och äntligen fick vi träffa vår kontaktperson Jesal som verkar ha lite bättre koll på vad som försigår. Som vanligt fick vi träna vårat tålamod och minuter blev till timmar.
 
Runt lunch for jag, Emmy och Lea med pendeltåget in till CST som är stationen där Slumdog Millionaire spelades in, där dom dansar på slutet. Nu lyckades vi pricka in att inte åka under rusningstrafik och det tror jag både jag och Emmy tackade en utav de 2 miljoner gudarna för. Väl framme så tog vi en liten promenad på 30 minuter där vi strosade igenom massa gatustånd, små och stora affärer och såklart människor och trafik överallt. Sedan var vi framme vid Gateway of India (ett byggnadsmonument som en triumfbåge, 26 m hög). Här var det mycket turister och lite jobbiga försäljare och några kom fram och frågade om de kunde få ta kort med oss två exotiska svenskor och en exotisk tyska.
 
Därefter gick vi till närliggande Taj Mahal Hotel. Denna enorma byggnad av lyx har en säkerhet som kan jämföras med Alcatraz, men för västerlänningar var det bara att tåga in (via  metalldetektor och väskscanning först då, såklart). Där inne var det små butiker som Gucci och några väldigt fina restauranger. Vi lånade toaletten och sedan begav vi oss ut i vimlet igen.
 
Vi gick på Colaba Causeway, en känd gata med en del turister, mycket marknadsstånd och mycket butiker. Där ligger även Mumbais kändaste café, Leopold. Jag fick en bok av mamma som heter Shantaram, vilken handlar om Mumbai och där beskrivs detta café ofta. Vi tog en uppfriskande fika innan vi tåg en taxi tillbaka till CST (Stationen). Därifrån skulle vi ta tåget tillbaka till Matunga, området där vi bor. Här jobbas det på lördagar också, precis som vilken dag som helst, så självklart hamnar vi MITT I RUSNINGSTRAFIK, värre än den vi var med om dagen innan. På golvet sitter det tre gatupojkar och sniffar lim, med tomma blickar och en kvinna ammar sitt barn stående som kissar på sig och kvinnorna armbågar och hetsar. Det är djungelns lag som gäller. Men mitt i denna hets så finns det så många vänliga själar. Dom envisades om att jag skulle ha en sittplats och erbjöd flera gånger. Många är nyfikna och pratglada och andra glor eller fnissar. Det är svårt att försöka hålla koll på alla runt omkring och det är klart man är rädd om sin väska. Jag har fått träna min bakteriefobi eftersom man står som packade sillar och det hostas hejvilt överallt. 
 
Ändå älskar jag att iaktta människorna runt mig på tåget. Många indiska kvinnor är så vackra med fina drag och alla har så fina kläder och utsmyckningar. Ibland passerar försäljare igenom det redan så smockade tåget. Tillslut plöjde vi oss ut genom tåget på vår station, också denna gång med full hockeyutrustningskänsla. Lea skrattade lite ursäktande och sa att det inte riktigt var meningen att skrämma oss så här mycket på så kort tid.
 
På kvällen svidade vi om till lite stiligare kläder. Vi skulle möta upp en tjej som Lea känner från Tyskland som är här och volontärar för gatupojkar som ofta är drogberoende och traumatiserade. Vi beställde in allt möjligt från menyn och det var sååå gott. Dock tyckte varken min eller Emmys mage detsamma. Därefter tog vi en taxi till Marine Drive, en 4 km lång Boulevard i södra Mumbai. Som namnet säger så är det vid vattnet. På vägen dit händer dock det värsta. Taxin som vi fyra sitter ihoptryckta i börjar ryka och går sönder. Inte var som helst utan MITT PÅ MOTORVÄGEN, precis vid en böj. Här finns inga väggrenar att köra till sidan vid. När Lea börjar bli asnervös så känner jag lite lätt panik. Vad gör vi nu?! Chaffören kan inte engelska heller. Bilarna svoschar förbi i hög hastghet och han står där mitt i vägen och försöker laga. Tillslut smäller han igen motorhuven och vi puttrar därifrån. Knäpptyst i bilen. Väl framme traskar vi runt en stund och tar lite foton. Kikar på Mumbais skyline innan Leas indiske vän möter upp oss.
 
Det var ett release party för Yacht Week som ska lanseras i Indien. Så det var full med asrika indier där i loungen och så vi då. Intressant här var att alla hade kort-kort och skyhöga klackar. Så ovanligt att se när alla andra på gatorna täcker härligheten med diverse textiler. Tydligen så är det en helt annan värld för dem. De tar privatchaffören var de än ska och vistas aldrig ute på vanliga gatan som vanliga dödliga. Därför kan de gå klädda så, för att ingen ser dem och tar illa upp. Det var kul och intressant att se. Vi hade lite ont i magen från middagen så vi blev inte jättelångvariga.
 
Imorse var lektionen inställd så vi drog och trände istället. Nu ska vi vänta hela dagen på en servicekille som ska fixa Wifi här så att vi kanske kan använda våra mobiler och paddor, eftersom vi inte får använda det i skolan.
 
Kommentarer (0)

Romansen fortsätter

Publicerad 2013-02-01 19:41:00 i Allmänt,

Det är så mycket jag har att berätta, så mycket intryck och detta bara efter två dagar. Dagarna känns som veckor. Jag kommer att komma på saker i efterhand och mycket av texten kommer att vara ordbajs från mitt eget huvud och ibland kanske jag förklarar lite dåligt. Fråga gärna hur mycket ni vill!
 
Vi åt lunch igår på det haket som ligger närmast skolan. Stark och god vegetarisk tikka masala. Jag skrattade så mycket när jag frågade om dom hade ditt eller datt och servitören bara skakade på huvet...Vafanken! Har dom ingenting?! Men vänta nu här... Just ja. Här skakas det ju på huvudet för ja. OM det kommer att ta lång tid för mig att vänja mig vid det!
 
Efter vår hetsiga men ack så intressanta föreläsning åkte jag, Emmy, Lea och Moona (en indisk tjej som bor i korridoren) till en fin Indisk restaurang via taxi. Vi skulle fira att Lea är klar med sin C-uppsats och fira att vi anlänt. Det var absolut den goooodaste indiska mat jag ätit i hela mitt liv! Vi drack mangolazzie (en yoghurtbaserad dryck med olika smaker, i detta fall mango, som dricks för att jämna ut att maten är så stark). Det känns lite som i skolmatsalen för dom serverar allt i olika skålar och sen är det tradition att dom även lägger upp på tallriken, så fort det är slut. Dom dyker upp från ingenstans så fort man tuggat sista tuggan och dom bara lassar på. Tackar tackar.
 
Imorse signade vi in oss på ett gym, detta ligger mitt emot skolan så alltså tre minuters promenad från boendet. Ganska litet men helt okej, fria vikter och löpband och annat som kan vara nödvändigt. ;) Det går inte ens att promenera eller jogga ute för att det är så dålig luft från föroreningar och avgaser. Detta kostar oss 7000 rupier för tre månader. 100 ruper är 11,9 kr. Det är rätt dyrt för att vara Indien, men alla "västerländska" saker och aktiviteter berättade Lea kostar lite mer. Vi tränade en timme innan vi gick och käkade frulle på stammishaket (det är där vi kommer att förtära mestadels av våra måltider eftersom skolans kafeteria ofta är full). Billigt, sjukt gott och enligt Lea även magsjuk-fritt. Works fine for me!
 
Hela dagen har i princip gått ut på att springa hit och dit, prata med den, vänta på den, ringa den, skriva på där, ta ut pengar till det, göra mer pappersjobb och ja, för att i slutändan egentligen inte fixat något alls. Jo, vi fick internet på rummet. Från 11.30 väntade vi i två timmar på kabelkillen, men sedan får vi tag i honom och han säger att han skall komma till 15.00 istället. Vi skyndar oss tillbaka hem efter att ha fixat mer papper och mött några på skolan. Kabelkillen dyker upp vid 15 och säger "jag är här nu men nej jag kommer tillbaka senare, men vi måste ha lunch först liksom!" VA?! Puuuh. Andas Johanna. Tillslut skyndar vi oss hem för vi var tvugna att gå tillbaka till skolan igen och kommer till den utsatta tiden men med två minuter sena. Nej då har han precis varit här och åkt igen när vi inte var där. Vi får tag i honom via telefon och då vänder dom och kommer tillbaka. Summan av kardemumman: Vi har nu Internet på rummet och jag har lärt mig precis hur det kan gå till i Inden. Det är lite så dom jobbar här. Gällande ALLT.
 
Vi beställde south-indian food till lunch som levererades hem. Mat för tre personer kostade 90 rupier. (Lägg på minnet att 100 rupier var 11,9 kr). Vi intog lunchen på golvet i vårat rum med en indisk tjej som vi delar badrum med. Jag förstår varför dom utövar Yoga för när man sitter skräddare och äter på golvet får man skatta sig lycklig om man kommer upp igen.
 
Vi inhandlade lite saker på de hektiska små affärerna och på marknaden som ligger knappa 5 min promenad från boendet. Vi har Mumbais (enligt muntliga källor) bästa och största fruktmarknad vid oss. Vi köpte mango, jordgubbar, mullbär, bananer, äpplen följt av nötter, ägg och andra nödvändigheter som lite koppar, bestick och en kastrull om vi vill koka ägg. Vi har inget kök men det finns en platta. Vi äter alltså ALLA måltider ute. Det är flera gånger billigare än att försöka laga något hemma.
 
Varje dag städas vårat rum lite slarvigt av en städerska. Vi måste vara tillbaka innan 23 varje dag på vårat Hostel, men utbytesstudenter har lite enklare så vi får vara ute till 3.00 om vi skriver en lapp, och ännu längre om vi smsar till Rektorn på vårt Girls Hostel, hon bor också här. Jag har aldrig känt mig tryggare i något asiatiskt land än vad jag gör här. Folk glor knappt, och dom som gör det ler. Ingen härjar, grabbar tag eller skriker. Alla är i sin egen värld. Det är full fart hela dagen, men inte före 10. Det är en morgontrött befolkning minsann. Mumbai är väldigt modern som stad i mentaliteten. Det är inte alls lika konservativt som resten av Indien och många yngre följer västerländskt mode. Jag personligen skulle inte ha urringat eller för korta shorts (av respekt och att jag inte vill att någon ska glo, man sticker ut om det är redan) men dom som har lite högre kast och är moderna verkar gå runt i lite som dom vill på gatan. Det här med kast ska man inte prata om ALLS och det är svårt att ens förstå lite. På restauranger märks det tydligt. En går med vatten men pratar inte med gäster, men han får aldrig gå med mat. Den som går med mat skulle aldrig gå med vatten. En tredje tar betalt osv osv...
 
Mumbai är känt för sina olikheter. Här är det de fattigaste av fattiga som lever sida vid sida med de äckligt rikaste människorna med 200 tjänstefolk. Det är tokrent men brutalt smutsigt på samma gång. Tempot är lugnt och sansat samtidigt som det är heeeelt galet andra gånger. Medeltid hand i hand med toppmodent! Idag, efter shoppingen av det nödvändigaste, åkte jag, Lea och Emmy till  ett stort och lyxigt shopping mall med allt från butiker som Gucci till Zara och Vero Moda och restauranger som TGIF mixat med indiska. Denna gång tog vi tåg/pendel/spårvagn (något mellanting) eftersom det var rusningstrafik så taxi var otänkbart.
 
Tågen är helt öppna utan dörrar och dom är väldigt gamla. Fullsmockade och människor står packade som sillar, så som ni säkert sätt någon skämtbild på 9gag. It's real! Det finns en avdelning på tågen där bara kvinnor får sitta, så det är uppdelat. Lea är van och åker tåg ofta, men vi råkade hoppa på fel tåg ändå. Jag är glad att vi gjorde detta för nu fick jag se INDIEN. Stationen vi var tvugna att hoppa av på är Mumbais mest myllrande och folkfyllda station. Allt detta i rusningstrafik. Alltså när jag säger att folk mosar sig på innan man får gå av så menar jag verkligen det. Det fanns inte ens suck i världen om man inte tog på sig amerikansk fotbollsutrustningen och bokstavligen tacklade och armbågade sig ut ur tåget. Jag blev stämplad, knäad och armbågad i magen. Men det enda jag kunde göra var att skratta. Häftigt att få uppleva. Om man inte åker fel ibland får man inte uppleva gobitarna. Vi fick hjälp av en kvinna att hitta rätt spår, när vi armbågat oss genom folkmassan i 5 minuter genom perrongen. Här är dom så hjälpsamma att om man frågar efter vägen så går dom gladeligen med en hela vägen och visar i kanske 10 minuter, helt utan baktanke. Sug på den ni, upptagna schvenskar. I know. I'm not better myself.
 
Efter ett tågbyte tog vi sedan en promenad genom Mumbais gator på 10 minuter. Jag älskar känslan, pulsen på stan och att titta på alla dessa tusentals människor som är på väg någonstans. Väl framme passerade vi metalldetektorer, väskgenomsökning och sedan gick vi in i ett av de lyxigaste köpcentra jag någonsin befunnit mig i. Handlade lite skjortor och blusar till skolan på Zara och sedan käkade vi på ett italienskt ställe. Eftersom vi äter indisk mat nu i tre månader morgon, middag, kväll så passade vi på med en sallad. Dessutom hade dom vin och vi var ju tvugna att fira Lea och hennes färdiga C-uppsats. Igen. :) Vi handlade även indiska kläder för det måste vi ha på Yogan och dessutom får vi ha det som "formella" kläder i skolan. Kan vara skönt att växla lite ibland från kavajen. Svalare framförallt. När jag frågade expediten om hon tyckte att jag passade i det jag höll upp så skakade hon på huvudet. Hepp! Tänkte jag...  Men sen kom jag ju på mig själv... Att det är tvärtomspråket som gäller ;) Bilder utlovas på outfiten.
 
Tillbaka kl 22.30 efter en taxiresa i lite lugnare kvällstrafik. Missförstå mig rätt, fortfarande galen. Nu sitter jag och bara suger på karamellen. Detta är hitills det bästa jag gjort. Varför? Kortfattat:
 
1. Maten är helt sjukt, sjuuuukt god!
2. Indien är ett fantastiskt land!
3. Skolan är grym!
4. Jag får träna mitt tålamod till det yttersta!
5. Vi har ett gym tre minuter från skolan som öppnar 6 och stänger 22.
6. Jag får prata engelska hela tiden!
7. Jag får uppleva sååå mycket, allt på samma gång och hela tiden.
8. Jag lär mig och kommer lära mig så mycket!
9. Mumbai är en perfekt blandning mellan västerländskt och indiskt. Alltså en "mjukstart" och förmodligen lite enklare att integreras i.
10. Människorna! Så mysiga, härliga, varma och spännande.
11. Jag får tid att sova mina 8 timmar som aldrig hinns hemma, jag får massa tid att läsa.
12. Jag får färsk tropisk frukt varje dag och nötter från himmelriket! (100 ggr godare än hemma!)
 
Sorry för detta långa inlägg. Sover du redan av tristess så godnatt, annars vill jag skriva långt för att ni ska få en uns av inlevelse i det jag har fått chansen att uppleva! Ja stutsar upp och ner på stolen och jag går omkring och småler för mig själv konstant. WOW säger jag bara! Det kommer säkert massa motgångar och kulturkrockar men det får bara bli intressant. Just nu njuter jag av nuet och, ja, allt, precis ALLT.
 
STOR VARM KRAM! 
Yours truly, Johanna
Kommentarer (1)

WOW

Publicerad 2013-02-01 18:39:12 i Allmänt,

Okej... Jag vill börja med att säga att jag kanske just nu är den mest lyckligt lottade människan på hela jorden. Jag och Emmy då. Att vi ens fått/tagit möjligheten att åka iväg på detta är helt ofattbart, galet, magiskt och fantastiskt på samma gång.
 
Ni som känner mig väl vet ju att jag har extremt svårt att bli kär. Well, I am, now. Staden heter Mumbai och jag tror vi kommer ha en passionerat förhållande på tre intensiva månader med både hat, kärlek, stress och lugn. Allt på samma gång, precis som jag vill ha det.
 
Så, nu backar vi två dagar. Mellanlandning i Malaysia innan vi tillslut landade i Mumbai på natten till torsdagen. Efter det formella med visum och med bingo på båda våra väskor så skulle vi leta efter vår chafför från skolan. Jag har då aldrig blivit gladare öven ett A4 papper, ever. MS EMMY & MS JOHANNA. En zickzackad, galen vansinnesfärd och en halvtimme senare och 1500 rupier fattigare anlände vi till Matunga Girls Hostel. Det ligger två minuters gångväg från Campus. När vi kom fick vi skriva in oss i en liggare. Detta ska göras varje gång vi går på morgonen och vi måste skriva in oss varje gång vi kommer tillbaka på kvällen. Detta gäller i princip överallt. Nattvakten vevade och pekade lite men kunde inte engelska så tillslut hittade vi vårat rum.
 
Vi bor på tredje våningen och Emmy uttryckte sig "Åh hjälp, det är som i en skräckfilm, som en gammal skola.." Väggarna är målade, om ens det, i en gulnad färg. Det är enkelt med två sängar av hårdaste kaliber, en tjock-TV, ett litet skrivbord, en garderob och några hyllor. Vi låser dörren med hänglås. Vi har både AC och fläkt, men det är precis på gänsen att vi inte behöver använda den. Det var faktiskt mycket svalare än vad jag trodde. Skönt!
 
Vi hade änglavakt, och precis i rummet bredvid oss bor den enda utbytesstudenten, en tjej från Tyskland vid namn Lea. Hon var vaken och berättade allt och lite till som vi behövde veta och vi bestämde att gå en liten rundtur med henne innan vi skulle vara på Welingkar kl 11 för att möta Jesal, kvinnan som har hand om utlandsstudenter.
 
I kostymbyxor, kavaj och skjorta (som ju är klädkoden på skolan) gick vi och käkade omelett med stora chilibitar i till frukost och masala chai, som dom dricker hela tiden. Inte riktigt som chai-the hemma precis. Kl 11 väntar vi på Welingar men ingen kommer. Tillslut dyker en kvinna upp och säger att Jesal är sjuk och hon ska hjälpa oss i stället. I en enda röra skriver vi på papper hit, läser igenom ditt och datt och ja, allt kunde ha gjorts hundra eller till och med tusen gånger effektivare, men det är Indien och det är bara att vänja sig vid att allt är krångligt, bara för att, och att allt tar sååå lång tid.
 
Poof säger det sen kommer hon på att oj vi har ju lektion just precis kl 15. Pang på rödbettan, vår första föreläsning i Selling and Negotiating Skills från 15-20. Mycket intressant och rolig föreläsare. Men vi fick en chock, det var tjattrigt á la huvudvärksnivå och han fick säga till studenterna fleeera gånger. Vi hade ju trott att detta skulle vara 60 st sjukt ambitiösa och diciplinära robotar i indisk förpackning. Vi fick pusta ut lite och både jag och Emmy fick nog känslan att det här kommer bli mycket roligare och enklare än vi trott. Det slutar med att dom är så rastlösa att läraren väljer att runda av en och en halv timme tidigare än bestämt. Jag personligen tycker det är lite maffigt att ha lektion från 15-20 och bara ha 10 minuters rast (vilket var ursprungsupplägget). Så jag får tacka mina medstundenter för att dom inte kunde fokusera.
 
Skolan är fin, ligger i ett bra område enligt Lea, ett utav de finaste områderna i Mumbai. Det är svårt för oss att märka eftersom det ju ändå är rätt smutsigt och när vi kom med taxin såg vi lite kossor och så på gatan. Det är massa vakter och metalldetektor för att komma in på skolans område och vi måste bära ID-kort hela tiden. Det är klädkod och en hel del regler både på skolan och i boendet. Det får ENDAST vistas tjejer här och inte ens min egen mamma skulle få komma på besök och se hur det ser ut där vi bor. 
 
Vi kommer att läsa 5 kurser under dessa tre månader, plus att vi har Yoga på schemat. Vad "synd". Älskar't! Vi fick välja Batch och valde nr 3, vilket alltså innebär att vi endast går i skolan ca 3 dagar! Wow. Vi går på söndagar och ibland lördagar. Indierna har mycket mer fullspäckat schema och läser 7 dagar i veckan, men det är annorlunda för utbytesstudenter. Vissa föreläsningar är från 10-14 och sedan nästa direkt 14-18 och sedan 18-20, men det är bara en dag. Enligt vår kontaktperson så kan alltså föreläsningar flyttas runt och ställas in lite titt som tätt och undermeningen lydde "So don't make any plans". Så vi tar alltså en dag i taget numera. Detta kommer gälla under hela vistelsen. Vissa dagar kan det vara 4 heldagar och man får inte missa något alls och det får man veta någon dag innan om man har riktigt tur med förmodligen en timme innan.
 
Detta var lite besrivande av skolan och boendet. Jag tror jag skriver ett nytt inlägg om resten, så ni inte får skavsår i ögonen.
 
/J
 
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela