Sunday brunch!
Vi planerade redan för flera veckor sedan att vi skulle till Four Seasons Hotel och käka deras Sunday brunch för att fira/sörja vår sista helg här i Mumbai och sista dagarna på vår fantastiska upplevelse.
Jag brukar skoja om att jag inte kan hantera buffé, men det är ju sant! Man lär sig aldrig! Dock har jag en väldigt viktig regel - jag tar bara det jag ska äta upp. Hatar matslöseri och svinn. Så där får jag en egenutdelad pluspoäng.
Buffén består av fyra asiatiska kök: Thai, Japanskt, Kinesiskt och Indiskt. Det finns utöver det en disk med bara ost och chark och ett helt eget rum för efterrätter. Så fort man druckit några klunkar i sitt champagneglas så fylls det helt magiskt på. Vin likaså. Stolen skjuts in bakom mig när jag sätter mig och bordet är konstant rent och undanplockat.
Ja, ni hör ju. Vi var i food heaven. Jag överåt sushi, frossade i hummer och musslor, käkade Pekinganka, grön thaicurry, Caesarsallad, ostbricka och sist men absolut inte minst; gick inte en, inte två utan hela fyra gånger till det hemliga rummet med godsaker. Våfflor, glass, praliner, varm brownie, nybakad apple crumble pie, blåbärspaj, vit chokladmousse. Ska jag fortsätta? Fy skäms.
Ja, det var årets fetaste ätardag. Jag och Emmy spenderade 4,5 timmar där. Nu har vi intagit sängläge och pustar och frustar och mår som vi förtjänar.
Men satans vad gott och trevligt det var, och ett perfekt avslut på denna tid av tusentals smakupplevelser och intryck.
Snart får jag krama om er! Wow! :-)
FYI
Detta och några andra lustiga regler sitter uppe på vårt gym.
Jag är besviken, jag som hade min bästa tränings-pyjamas nedpackad och den bara suktar efter att bli använd.
Tre fågelskitar fick jag på mig idag under loppen av två timmar. Myspys!
Muschesvetten från helvetet
Plask plask!
Med svettpärlor på läppen och LP-skivor under armarna kan jag konstatera att den indiska sommaren är på ingång!
Det har gått fort och på bara några dagar är luftfuktigheten uppe på 71% och, ja, det märks. Allt luktar gammal bandyhandske, död räka eller gammal ost för ingenting torkar. Vi rör oss väldigt begränsat och långsamt för att undvika de värsta klimakteriesvettningarna. Inte alltför sällan hörs pustande och frustande från oss. Även en och annan klagovisa.
Det är mycket oklart om jag just vaknat, om jag sprungit på löpbandet eller om jag står i duschen. Det är lite samma känsla, oavsett.
Innan har vi inte alla brytt oss om värmen, snarare njutit av den. Men jag har aldrig någonsin varit med om något så fuktigt. Ångbastun på Experium är typ ingenting i jämförelse.
Nu ska jag simma vidare i min egen sås! (Ett riktat internskämt.)
Bilden är min tröja efter en prommis. Muztiga zvettningar. Bra med grått också. Jättebra.
Kram!
Det är över nu...
Värdefull söndag
Första avklarad!
Vi var först klara av alla tror jag. Senare frågade jag Smital i vår klass varför dom satt så länge. Jag fick svaret att i princip alla sitter av hela den utsatta tiden. Bara för att. Till skillnad från hemma när man bara rusar därifrån när man är klar efter tre timmar och handen blöder av skrivkramp.
Dessutom påpekade han att det var jätteviktigt att man anpassade längden på svaren efter poängen. Han sa att en fråga på fem poäng innebar ett svar på en A4 och en fråga på 10 poäng ett svar på två A4. Och även om man inte kunde svaret var det viktigt med själva textens volym, man kunde helst upprepa sig två-tre gånger mest för att fylla ut och kanske plocka poäng därav. Så länge det blev en sida.
Haha...vet inte riktigt om jag köper det. Kvantitet istället för kvalitet? Det återstår att se. Dom får för sig mycket saker här i Indien och det kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten.
Precis som allt annat så dubbelkollar och trippelkollar vi all fakta och all information vi ges. Varenda en vi talar med utgår verkligen från sin subjektiva uppfattning och påpekar att SÅ ÄR DET MINSANN FÖR ALLA INDIER I HELA INDIEN.
Ovanpå det får vi dagligen höra hur det är i Västvärlden. På riktigt så blir vi "uppläxade" att joo så är det visst, för det har vi sett på TV/Americas funniest home videos/på film. En kväll så firade vi en tjejs födelsedag här på vårat hostel. Det är tradition här att man kletar tårta i ansiktet på den som fyller. Emmy frågade var den traditionen kom ifrån och fick till svaret att jo så gör ju Niiiiii! Vi tänkte att vi missat något och frågade igen. "Jaaa! Vi har sett att ni gör så på Americas Funniest Home Videos. Det är därför vi gör det."
Källkritik mina damer och herrar, det är inget man tillämpar här. Vi får oss många skratt om inte annat!
Nu återgå till en fredagskväll med examensplugg. Jajjemän, exams även på lördagar!
Kram! :)
Vad är tid?
Torsdag 17 Januari 2013
till torsdag 2 Maj 2013
106 dagar.
Eller 3 månader, 16 dagar.
Eller 9,158,400 sekunder.
Eller 152,640 minuter
Eller 2544 timmar.
Eller 15 weeks.
När jag nämner för nära och kära hemma att jag snart kommer hem säger alla väldigt liknande saker, "oj vad tiden går fort! Är det redan dags?" För livet hemma har ju flytit på som vanligt och man kanske aldrig ironiskt nog sätter sig ner och funderar över tiden. Man observerar den passivt och istället för att värdesätta varje minut kanske man hela tiden går och väntar på något. Jag har ju själv varit just där. Vad väntar vi på egentligen? På att bli äldre? Och när vi är äldre vill vi bli yngre. "Sen ska jag göra det jag alltid drömt om. När jag är pensionär ska jag resa. När barnen flyttat ut ska jag ägna mig åt min hobby. Sen ska jag läsa den där boken." Vi ljuger för oss själva. Jag gör det också. Jag måste sluta.
För mig och Emmy har 3,5 månader gått fort i den bemärkelsen att vi upplevt mycket som är svårt att smälta, men långsamt eftersom det känns som en hel livstid sedan jag låg på en strand på Bali, där vår resa började. På 3,5 månad hemma är det mesta säkert som vanligt, medan 3,5 månad borta har inneburit upplevelser som förändrat mig på djupet. Kanske kommer det inte märkas av när jag själv faller in i hjulet hemma, men jag själv kommer känna det.
Det är så viktigt att följa sina drömmar, att ägna sig åt det som man anser viktigt och som skapar värde i ens liv. Att få hålla på med det som gör att man känner sig levande och entusiastisk. Det är svårt när man blir slav under sina egna rutiner och måsten. Men det är faktiskt vi själva och inga andra som skapar dessa. Tänk efter så är det så.
Som vanligt kommer jag i någon slags skrivtrans, men det finns så mycket tankar som vill ut, Som jag själv förstår bättre när jag skriver ner dom. Ta hand om er mina fina! Ses om två veckor eller så ;)
MÅSTE SES! Bilder från YUVA MITRA
Väggat?
C-uppsats
Idag tjuvstartade jag och Emmy på denna "resa". Tanken är att man börjar skriva på höstterminen. Dock, efter besöket på Yuva Mitra för en månad sedan sprudlade vi av inspriation och motivation. Mycket tack vare två av våra lärare från innovationsprogrammet i Sverige som var med på resan dit.
Det var så mycket att ta in och jag kände verkligen hur jag ville dela med mig till omvärlden om hur denna organisation arbetar med innovation och hur hela processen går till. Allt på otroligt begränsade resurser, till skillnad från västvärldens storsatsande R&D-avdelningar och enorma budgetar. Socialt entreprenörskap när det är som allra bäst, i en fantastiskt fungerande organisation. Mycket tankar har snurrat i huvudet efter det besöket om vad vi kan dra för lärdomar av dem och vi samlade redan där och då en hel del empiri. Vi har fått den bästa, tänkbara handledaren hemma i Sverige som varit inblandad i mycket med Welingkar och Indien och projekt i rural villages.
Idag höll vi första intervjun med en professor på Welingkar som har samarbetat mycket med denna organisation och varit delaktig i några projekt. Nu är vi ännu mer inspirerade, det är nästan så att ögonen ploppar ur sina hålor och jag vill springa och skutta av glädje. Ni vet sådär sprallig som bara jag kan bli! Hon gav oss väldigt bra input och några guld värda citat.
Älskar när man får skriva om något man brinner för! Det lär jag ju göra eftersom jag ska ta dubbelexamen och skriva två stycken c-uppsatser i rad.
Until next time,
Kram!
Att leva i nuet
Senaste tiden i bilder
Tankar om lyx och fattigdom
Vi bodde fem dagar på ett billigare hotell, vänligt för studentplånboken men J tyckte gott och väl att man kunde passa på att bo på femstjärningt när man ändå var i Indien.
Fick återigen uppleva de enorma klyftor som finns i Indien. I ett hotellkomplex som omgavs av murar och vakter med bombhundar vid en grind som släppte in lyxbil eft lyxbil med tonade rutor och privatchaufförer, bodde vi två nätter. Four Seasons Hotel, med sina 33 våningar och takbar under bar himmel på toppen. Vi fick ett enormt rum på 25 våningen med utsikt över hela Mumbai. Tidigt på morgonen vaknade jag av att solens första strålar värmde mitt ansikte och solen gick långsamt upp över staden som aldrig sover. Det var så otroligt vackert. Precis nedanför denna skyskrapa av lyx låg slummen och smutsen, och tittade jag lite åt höger låg hotellets pool med vita solsängar och blomarrangemang. På morgonen gick vi ner till lobyn och åt tills vi sprack av den mest fantastiska hotellfrukost jag någonsin kunnat drömma om.
På dagarna visade jag Mumbai för J och vi åt god lokal mat, shoppade, han sydde upp kostymer, vi gick in i konstiga butiker och traskade runt och upptäckte staden på ett helt nytt sätt än jag tidigare gjort. Det blir ofta så när man har besök, för då måste man göra nya, andra saker och får därigenom nya perspektiv.
Vid varje ny stadsdel vi besökte så sa J att det var som en helt ny stad i staden. Det är sådan otrolig skillnad på atmosfär, arkitektur och takten på hur människorna rör sig. Från hav och solnedgång, till lyx och slum och från gatumarknader till stora shopping malls. Från mat som nyss ser uppkastad ut till en champagnedrink på en cocktailbar på 33:e våningen. Vi satt alltid på kvällen och diskuterade och utvärderade det vi sett och upplevt. Det är så mycket att ta in och så många intryck att man nästan spricker. Av alla platser jag besökt i världen kan inget mätas rättvist med detta virrvarr av människor, lukter, färger och ljud som blandas i en bitterljuv cocktail som knockar vem som helst som inte har ett öppet sinne.
En ännu större skillnad var att komma direkt från en guidad tur i Asiens största slum, lortig och näst intill svart över hela huden - in till Lobyn på Four Seasons. Jag blev så övermedveten om hur jag såg ut, sliten, smutsig och fula skor. Så malplacerad där och då och jag slutade inte att känna mig obekväm förns jag duschat och skrubbat mig ordentligt. Som om jag inte förtjänade att vara där i denna lyx. Förstår ni känslan?
Det är otroligt konstigt hur lättanpassad man är som människa. Klart jag njuter av några dagars lyx och god mat och fantastisk service. Faktum är att jag fick dåligt samvete för att jag njöt så mycket. Det gick inte en enda sekund utan att jag i djupet av mitt hjärta kände ett svidande dåligt samvete över skillnaderna mellan fattig och rik och hur påtagligt detta blir just i ett land som Indien. Här finns de rikaste av de rika och de fattigaste av de fattiga. I lyxen har pengar lite eller inget värde - och endast dricksen på en drink skulle kunna mätta en stor familj i tre dagar här.
Det slog mig vilket lotteri det är att en själ tänds - hur barn föds och öppnar ögonen på en plats, som antingen innebär ett liv i svält eller ett liv i lyx. Att födas i lyx, eller ens att födas under bra förhållanden borde för alla berörda värderas mycket högre än vad det gör idag, i en verklighet där allt tas för givet och man klagar över minsta lilla motgång. Om alla som har allt kunde förstå vilken tur de haft i livets lotteri och använda detta till att hjälpa människor som inte haft lika förutsättningar så skulle det inte finnas lika markanta klyftor mellan fattiga och rika.
Jag har nu varit borta cirka två tredjedelar av tiden här. Jag har börjat reflektera över var jag lärt mig och många frågar vad jag lärt mig i skolan. Självklart har jag lärt mig mycket i skolan, om än inte lika mycket som jag hoppats på. Men vad spelar hård fakta för roll, när jag lärt mig så mycket annat? Det jag istället tagit till mig är helt nya perspektiv. Både på hur jag ser på mig själv och på livet men framförallt på världen och hur den fungerar.
Alla som får chansen att åka till Indien borde ta den. Jag menar det. Det går inte att visa bilder eller förklara med ord eller läsa sig till. Man måste andas Indien, hålla ett gatubarn i handen och trängas bland människor. Man måste uppleva den vänlighet och kärlek som finns i ett land - en hel nation - som tänker och tar alla beslut med hjärtat och inte hjärnan. Man måste med egna ögon uppleva de otroliga klyftor som råder här. Man kan inte ens förstå en procent om man inte ser det med egna ögon.
Du flyger till Indien men gör en resa som påverkar dig djupt inombords, på så många olika plan av medvetande. Denna upplevelse önskar jag alla jag känner.
Ta hand om er!
/J
Holi festival (colors)
Den 27:e var det Holi Festival här i Indien. Det firas att en ondskefull Gudinna dog och hela världen blev färgglad. Därför symboliseras detta genom att folk går ut på gator och torg för att kasta färg på varandra. Färgen är pulver i starka klara färger och traditionellt sprutar man även vatten på varandra. I år är det dock torka i Indien så regeringen avrådde från vattenkrig så det kletades bara färg.
På morgonen åkte jag, Emmy, Lea och Julius till Christina på Don Bosco Shelter, hemmet för de hemlösa pojkarna. Därifrån åkte vi med ett gäng pojkar, en präst och några volontärer till ett barn/ungdomsfängelse för att "leka holi". Vakterna räknade oss när vi gick in på området och sedan låste dom porten om oss. Innanför befann sig ca 100 pojkar i olika åldrar som alla störtade emot oss med olika färger som dom mosade upp i ansiktet och håret och på kläderna. Vi mosade tillbaka och hade en riktigt rolig dag. Sedan delade vi ut karameller till dom och hälsade happy holi. Efter det fick vi tjejer gå in till tjejfängelset. Detta var obehagligare. Flickorna var äldre och många var offer för både prostitution och våldtäkter medan vissa begått grövre brott. Det var med en klump i magen vi gick därifrån efter att ha lekt Holi. Man önskar man kunde hjälpa alla.
När det hela var över var det lagom kul att först försöka hitta en taxi som ville köra oss helt kladdiga, sedan skrubba bort allt med en timmes dusch. Nu, över en vecka senare är Emmys hår fortfarande blått.
Happy Holi!
Delhi och Agra
Jag och Emmy flög till Delhi efter vår lektion på torsdagskvällen. Där mötte vi upp Julius som kommit för två veckors semestrande i Indien.
På fredagen hyrde vi privatchaufför som körde oss runt på olika sevärdheter. Hade aldrig annars valt detta sätt att se en stad på men efter otaliga varningar om västerländska kvinnors vistelse i framförallt Delhi så valde vi detta sätt. Vi såg bland annat India Gate, Gandhi museum, Lotus temple, Red Fort och en moské som rymmer 25.000 pers med utsikt över hela Delhi.
På lördagen åkte vi till Agra, där Taj Mahal ligger. Vi åkte kl 6 och resan dit tog 4,5 h med bil. Hemresan tog 6h och vi var rätt möra i både rumporna och svettlökarna. Vägarna är askassa och det fanns ingen AC trots löfte. Emmys blonda hår var helt grått och synligt råttfärgat av avgaser! Trots över 10 timmar bilande på en dag så var det värt det! Taj Mahal var en väldigt häftig och ståtlig byggnad och vi inledde dagen med en lunch på en roof top med vacker utsikt över The Taj! Vi passade även på att se Agra Fort innan vi åkte tillbaka till Delhi.
I övrigt vandrade vi omkring mycket och tittade på folk. Upplevde Delhi som härjigt men mycket renare och mindre trafik än Mumbai. Vi åkte tunnelbana nästan överallt, kändes som vi var mitt i London för den var nybyggd och modern och det var som att komma inne en helt egen bubbla. Vi åt god mat och underhölls av intriger i receptionen i ett på tok för lyhört "hotell". Var vi än gick ville folk fotas med oss, tre blondiner på utflykt. Ibland kunde det vara en kö på 8-10 pers som skulle ha posefoto med oss.
Som alla andra som kommer till Indien blev J magsjuk av mat så jag och Emmy fixade en medicincocktail i form av neonfärgade piller till J och tog sedan en dag med parkhäng och våfflor på självaste våffeldagen. (Farmor jag saknade såklart dina våfflor hur mycket som helst!).
Pillerna hjälpte Julle som kom på benen igen och dagen efter var det dags att flyga hem till vårt kära Mumbai.
Kvällsnöje
Efter gårdagens plugg hemma hos Smital ville han ta med oss till en liten by som var uppbyggd för besökare, med diverse turistiska aktiviteter.
När vi kom in på området kletades en röd prick i pannan och sen kastade mannen lite ris som fastnade i pricken och därefter kastade han blommor på oss. Vi försöker alltid hålla masken. det går så länge jag och Emmy inte tittar varandra i ögonen.
Vi blev traditionellt målade på händerna, jag fick en fläta i håret, vi kollade på dockteater, en pojke som gick på lina, drejade krukor, red kameler, blev spådda i händer och i ansiktet av två olika spåmän, tittade på eldshow och nynnade i takt till när en familj satt och sjöng på hindi och spelade fint. Vi sköt pilbåge och fick den skummaste huvudmassagen någonsin. Vi har försökt tvätta ur håret och borsta men tovorna och oljan går inte bort. Dels på oljan men även för att trycket på duschen inte riktigt bidrar till att man kan tvätta ur håret ordentligt. Möms!
Tillsist åt vi en god middag, Talhi, indiska smårätter, iförda någon slags traditionell turban.
Vi hade en mysig kväll, kul med lite insyn i traditioner.
Imorgon ska jag och Emmy ha en presentation på svenska skatter och skattesystemet. Hejhoj vad skoj! Näe. Alla kommer somna.
Vi mår tipptopp! Ha det underbart, kram!
Hemma hos...
Kommer ni ihåg på mellanstadiet? När man var hemma hos någon kompis och mamman kommer in med saft och bullar.
Vi tog tidsmaskinen bakåt i tiden idag. Typ. Smital, som blivit vår bästa vän här i Mumbai, går i vår klass och hjälper oss med allt mellan himmel och jord. Vi käkar på roliga restauranger och han lär oss det mesta om Indien. Hans familj var dock lite tveksamma till en början att han hängde med två europeiska tjejer. Jag skickade med honom lite Daim och annat svenskt godis till familjen och efter det var vi godkända. Så idag åkte vi hem till honom och hälsade på hans mamma och jobbade med ett skolprojekt. Hon bjöd på tre indiska snacks och kom sedan in på rummet med en bricka tropisk juice. Helhjärtad mellanstadiet-style!
Vi blev även bjudna på återbesök så vi är nog godkända.. :)
Indiska hem skiljer sig mycket från svenska. Plaza interiör skulle inte göra ett hemma hos-reportage om jag säger så. Lustiga färger, ganska kalt och opersonligt och sedan mycket religiösa inslag med tavlor och målningar och glitter.
Hej svej!
Lite bilder
Bild beskrivning. Jesal, Pradnya från Welingkar och Christer Nygren från MDH. Utsikt från taket på Welingkar. Kotlers föreläsning. Undervisning i indiska giftormar. En rural village i Indien. Emmy och jag på IIT, ett av världens mest kända tekniska universitet.
https://cdn3.cdnme.se/4037967/7-3/pic_5146dd4addf2b3365f7d3490.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/4037967/7-3/pic_5146dd539606ee027dae2887.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/4037967/7-3/pic_5146dd5cddf2b3367b651a6c.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/4037967/7-3/pic_5146dd6d9606ee029de58d03.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/4037967/7-3/pic_5146dd7b9606ee02ca8041a8.jpg" class="image">
Det händer grejer!
The Real India
Ni trodde inte att jag kunde bli mer frälst av detta land va?
Jo! I och med att Mälardalens Högskola är här med två lärare och en grupp masterstudenter så har vi fått chans att följa med på deras aktiviteter under två veckor, då vi inte har egna lektioner dvs.
Igår åkte vi till IIT, motsvarande KTH fast i Indien och kanske liiite häftigare! Efter en lunch bar färden vidare till en organisation som heter Yuva Mitra, en bussfärd på ca 5 timmar utanför Mumbai.
Vi kom fram på kvällen, fick en genomgående presentation på vad organisationen gör och står för och sedan intog vi en underbar middag, lagad under de mest enkla former men ändå en fröjd för smaklökarna!
Vad vi sett idag, "in the field", går inte att beskriva med varken ord eller foton. Det ger inte rättvis bild. Jag ska dock försöka när vi är tillbaka i Mumbai. Sammanfattningsvis kan jag dock berätta att detta är den mest fascinerande organisation jag någonsin hört talas om, och som dessutom är inriktad på socialt entreprenörskap.
Vi har fått se de mest briljanta organisatoriska lösningarna som flätar samman bönder till kooperativ och de mest fattiga byar med bybor som går ihop och skapar vattenledningar så att de kan bli självförsörjande med vatten. Allt från innovativa lösningar på pestbekämpning till odlingslösningar som gör att bönderna kan trots torka och olika säsonger som bidrar till 90% förstörda skördar, ändå kan tjäna pengar jämnt utspritt över året och ha det gott ställt.
Allt detta och mycket mer genom en organisationsstomme på endast 21 personer. Min haka släpar fortfarande i marken när jag går av häpnad och förundran. Vi har vår mest inspirerande lärare med oss från MDH och efter en diskussion imorse kom vi fram till att skriva vår ena kandidatuppsats om denna innovativa organisation med socialt entreprenörskap. Så idag har samlats data så det heter duga!
Jag somnar med ett leende på läpparna, som så många gånger förr i detta underbara land. Idag har jag fått känna, se och uppleva saker som visar det äkta Indien. Hur människor viger sina liv eller sin fritid åt att hjälpa andra att hjälpa sig själva. Det gläder mig när människor vill ge något tillbaka till sina medmänniskor och samhället. Även i de allra fattigaste områden finns hjälp och hopp. Och en oändlig kärlek.
Gör något i livet som betyder något! Som väcker den där inre glöden och lyckan som bara att ge utan att förvänta sig något tillbaka kan framkalla. Gör skillnad för någon som har det sämre än du! Gör det nyss! :)
Kram!
Mar. 10, 2013
I min tristess här i sängen tänkte jag passa på att berätta om hur det kan gå till i skolan här i Indien.
Alla på Welingkar läser två år
Master. Det är lite lustigt att vi två hamnat här eftersom vi precis hade läst halva vår utbildning på kandidatnivå. Till er som inte vet så tar jag och Emmy en kandidatexamen i innovationsteknik och en i företagsekonomi, parallellt.
Vissa ämnen vi valt känns som gymnasiekunskaper, medan andra lektioner går ut på de mest komplicerade finansiella uträkningar jag inte ens trodde existerade. Blandningen är otroligt intressant. Självförtroendet på topp under de förstnämnda formerna och krisar mer eller mindre under de sistnämnda lektionerna. Framförallt när Sir (som lärarna måste kallas vid varje tilltal, varje mening) slänger fram oförberedda prov var och varannan gång med arabiska uträkningar.
Det tog ett tag innan vi fattar hur det går till. Vi läser alltså fem kurser ur deras program, medan Indierna läser 12 kurser samtidigt. Dom har alltså fullspäckat hela tiden och helt slut, då det är skola 7 dagar i veckan, ibland till 22.30 en lördag. År två kommer alla välja inriktning och har alltså vissa intresseområden. De som är duktiga på något hjälper alla andra att klara just den kursen. Allt är ett enda stort samarbete! Så det oförberedda provet med svåra uträkningar fanns det två personer av 62 som faktiskt klarade av att lösa detta. Resten skriver av eller jobbar med andra projekt i smyg under tiden, eftersom dom inte har någon annan tid till det.
Bilderna visar hur det såg ut under vårt prov!! Sir är givetvis inte närvarande. Det är som om dom vet att det kommer att vara så, men tittar genom fingrarna. Helt ärligt så tror jag inte att någon skulle klara detta tempo om det inte fungerade på detta sätt.
Dessutom är alla studenter betalande, och det är viktigt för Universitetet att alla klarar sig. Dock inte sagt att det inte är väldigt ambitiösa och både duktiga och smarta studenter som vi går med.
Final exams måste ändå göras i alla kurser och då är det precis som hemma, med tentor. Final exams är ca 30% av betyget. Dock är närvaro en stor del av betyget och man får inte missa mycket. Så jag får nog släpa mig till skolan imorn trots lite skakiga ben.. :-p
Kram!
Sjukhusbesök
Denna onsdag fick jag i mig lite dålig mat och framåt kvällen började magen härja. Sen kom febern.
Som den viking man är och inte gillar att gå till läkaren utan rejäl anledning så försökte jag fortsätta gå i skolan och så. På lördagen hade vi heldag i skolan och en 4,5 h lektion utan rast och med oförberett prov. Så kände mig rätt kass när jag försökte få i mig lite lunch kl kvart i tre. Erkände mig besegrad och släpade mig hemåt.
Eftersom man alltid ska vara försiktig med malaria och dangue fever i Asien så var jag tvungen att ta blodprover. Åkte till akuten med en av de indiska tjejerna vi bor med. Taxin dit var allt annat än mysigt, rusningstrafik, varmt och livligt. Jag hade nästan 40 graders feber när jag kom fram och var helt utpumpad.
Är såå tacksam dock, för jag fick hjälp direkt! Inom tre minuter hade jag fått sprutor och 3 mediciner och sedan fick jag två dropp. Det var på tiden att jag kom in sa dom. Det var en aggressiv maginfektion. Fick åka hem senare på kvällen. Om det inte är bättre på måndag ska jag tillbaka.
Imponerad av deras sjukvård och det var dessutom väldigt billigt, så behövde inte ens koppla in försäkringsbolaget. Ännu mer tacksam för att det gick smidigt och fort och för att jag fick komma hem också, även om sängen var skönare på sjukhuset än på vårat hostel;)
Jag mår lite bättre idag!
Tänker på er där hemma!
Kram!
Eld på morgonkvisten
Välgörenhetskonsert
Igår var vi medbjudna på en välgörenhetskonsert för en organisation som jobbar för hemlösa pojkar i Mumbai. Dessa pojkar bor ofta på tågstationen och sniffar lim.
Konserten höll på i fyra timmar och det var blandad musik och sång på både engelska och hindi. Det var vackert och på slutet skänkte vi pengar.
Nu har skolan kommit igång ordentligt och det är 6-7 grupparbeten som pågår parallellt, så det är lite rörigt. Vi blandar ihop alla namn på indierna och grupparbeten hit och dit. Vi tar en dag i taget :) Imorgon är första presentationen, lite pirrig är jag allt. Ämnet är Human Resources.
Hoppas ni haft en bra helg! :) kram!
Balans
Varning för äckligt inlägg.
Matlagningskurs
Igår kväll hade vi bokat in oss på en tre timmars matlagningskurs hos Rahul. En kanonhärlig kille med riktig snits. På kursen var det var vi och tre till från Estland. Det kostade 1000rs och vi fick laga och äta 5 olika saker. Det är 120 kr.
Två olika kycklingrätter, varav en ni alla säkert känner till: chicken tikka masala. Sedan fick vi göra en linsgryta och sedan två olika typer av bröd. De olika bröden här i Indien är en hel vetenskap. Jag återkommer när jag doktorerat.
Det, mina kära familjemedlemmar och vänner, blir min gåva till er när jag kommer hem! En matlagningsorgie utan dess like! ;)
Varenda måltid hade sååå mycket olika kryddor och färska örter och det var minst 12 vitlöksklyftor i allt vi lagade (för 2-3 personer). Det var jättekul att få laga mat igen! Det är något jag saknar lite, vi äter ute hela tiden och har inget direkt kök där vi bor i Mumbai, bara en schleeeten platta.
Idag åt vi frukost med några nyfunna vänner på en terass med en utsikt mot en flod och berg med en stor, lummig djungel. Livet på en pinne! <3
Nu har jag promenerat på stranden, pressat lite, yogat vid havet och krängt i mig en fruktsallad. Kl 19 går nattåget härifrån och jag lämnar Goa med ett löfte om att komma tillbaka hit, så snart jag får chansen. Indien har charmat mig, fått mig att falla pladask och jag har blivit dökär i detta land med dess kultur, invånare, landskap och mat. Ingen återvändo.. ;)
Ciao!
Goa dagar
Just another day in paradise... Ligger på en madrass med kuddar uppfluffade bakom ryggen. Surplar på en kaffe och blickar ut över havet.
Det är 33 grader, klarblå himmel och dessutom lågsäsong så vi är praktiskt taget ensamma på stranden. Vi valde dessutom ett väldigt tyst och lugnt ställe i Goa, men det tar tre minuter att åka till Palolem som har lite mer liv och rörelse.
Utefter stranden ligger små restauranger med rislampor och lite enkla parasoll med största delen sittbord med kuddar. På kvällen tänds det grillar där det lagas färsk fisk med en underbar doft av indiska kryddor blandat med västerländska influenser. Personalen tänder små levande ljus i sanden och himlen är stjärnklar.
Här om kvällen satt jag och Emmy och delade på en hel tonfisk med sallad omgiven av levande ljus och blickade ut över havet och natten. Känslan av lugn och ren och skär lycka var fullkomlig! Jag vart lite kär i livet. Igen! ;) Några locals som äger hotell här slog sig ner och berättade om Goa, kulturen och mycket annat intressant. Bland annat berättade dom att regeringen tvingar dom att riva alla bungalows och hotell efter säsong. Så varje år rivs dem för att sedan byggas upp igen! Detta för att stället ska få behålla sitt lugn och inte byggas på höjden och förstöras (så som många ställen i tex Thailand). Slöseri på resurser men en fin tanke.
För lugn, det har dom verkligen lyckats med! För partysugna finns dock en lösning som heter Silence party. Man väljer en av tre kanaler med tre olika DJ:s efter smak och sedan dansar man natten lång med hörlurar på en bar. Måste vara sjukt underhållande att beskåda! Får se om vi hinner med detta innan vi far hem.
Får ni chansen, åk till Goa! Det går charter hit :) pinsamt billigt med mat och boende och bort från strandförsäljare, discodunk och överviktiga topless-solande tyskar. Man får det bästa av två världar.. "Västerländsk" semester men med indisk mat och underbara människor och yoga på stranden. Här hittar man lugnet vare sig man vill eller inte. Helt magiskt!
Kram!
Ödet eller slumpen?!
Efter den knasiga lördagen i skolan kastade vi i oss lite käk för att sedan ta en taxi till CST, tågstationen där vi skulle ta nattåget. Det var jag och Emmy och cirka en miljon indier. Två turister såg jag på hela tiden vi satt och väntade. Tåget var 2,5 timme sent men vi fick gå på runt midnatt.
Vi hade bokat 2a klass med AC. Det finns väldigt många olika klasser där 1a klass är lika dyrt som flyg men 2a klass är helt okej med säng, lakan och AC där vi delar fyra stycken på en kub i våningssängar med skynke. Vi betalade ca 200 kr tur och retur för en 12 timmars resa till Goa. Hotellet, eller bungalown, ligger i Palolem vilket är södra Goa och är jättestor med AC och kostar 438 kr för tre nätter för två personer. Ingen jättedyr semester... Frukost på tåget kostade 6 kr för två personer. Träffade en jättetrevlig tjej från Danmark som vi delade taxi med när vi kom fram. 80 kr för en timmes taxi.
När vi gick mot vår vagn så gick vi förbi de olika vagnarna med billigare klasser. Folk satt som packade sillar, på varandra, över varandra och armar och huvuden stack ut genom gallerfönsterna. Många stod upp redan och skulle med all sannolikhet göra det i 12 timmar till. Utan AC. Dom är mina hjältar. På min sängs utrymme hade 8-9 personer fått plats, så som de satt och stod.
Åååhh man får så otroligt dåligt samvete. Tänk vilken slump det är att man föds just där man föds. Det går inte ens att förstå hur bra vi har det hemma i Sverige. Och så klagas det så mycket på SJ och allt annat för den delen. Måndagar? Snö? Regn? För varmt? Bitterheten som finns i Sverige är vidrig ibland. Man har ju bara en oändlig tur att man blev född i Sverige. Kunde lika gärna varit i en hydda i Afrika eller i Indiens slumområden. Ändå är dom så glada. Alla är glada hela tiden. Det är verkligen utmärkande just för Indien tycker jag mig märka, nu när jag vart runt lite i Asien. Vänligheten, leendena och tacksamheten. Inte en uns till bitterhet, oavsett levnadsstandard.
Listan för vad det finns att vara tacksam för i Sverige är oändlig. OÄNDLIG! Det finns ALLTID något att vara tacksam för. Jag ska verkligen försöka bära med mig det genom livet. Klart att man inte kan vara positiv jämt, men när man har motgångar är det väldigt viktigt att dom inte får ta över. Att man gräver en djupare grop och ältar över vad man inte har istället för vad man har. Räkna upp på fingrarna allt du har att vara tacksam för, egentligen. Du kommer nog behöva både dina tår och din familjs fingrar till hjälp innan du är klar! :) Då kommer problemet du hade blekna jämfört med det braiga!
Tål att tänkas på.
Saknar er där hemma och önskar ni fick vara här och dela alla mina upplevelser med mig!
Varm kram!